Det började på tunnelbanan ikväll. Jag satt på gröna linjen och förundrades över hur lungt det var. Klockan var bara drygt nio på kvällen och jag satt nästan själv på tåget.

Men säg den lycka som varar.

På T-Centralen kommer det in ett sällskap på nio ungdomar som självfallet sätter sig precis bredvid mig; det fanns ju gott om lediga platser.

Ungdomarna är, av samtalet att döma, sistaårs elever på Gymnasiet. Klasskamrater.

Två av dem är killar. Festklädda, massor med mousse i håret och blanka svarta skor.

Övriga sju är tjejer, alla med olika nyanser av blont hår med slingor, alldeles för mycket smink och tunna jackor ovanpå festklänningarna.

Och jag kan inte låta bli att lyssna på dem. Mest för att de pratar så högt.

Jag befinner mig i gränslandet av hopp och förtvivlan, där jag passivt betraktar deras rusiga samtal om dittan och dattan. En av tjejerna håller en halvt uppdrucken flaska vin i handen som naturligtvis går laget runt.

När de kliver av tåget vid Fridhemsplan har jag själv kastats tillbaka fem år i tiden till våren 2003 när jag själv var i gränslandet mellan barn och vuxen, sista sommaren med gänget innan skolan skulle ta slut för evigt.

Och jag funderar på vad som hände sedan. Och jag anar en känsla som jag inte kan ta på. Den finns där, nånstans. Jag känner att jag måste ta reda på vad den där känslan är, och vad den betyder.

Framme i Blackeberg bestämmer jag mig för att bara gå hem och byta om från shorts till långbyxor, och ta en tankepromenad och bejaka nuet.

Utifrån den lätt existensiella frågan "Vem är jag? Vart är jag på väg?" lät jag känslorna försöka få utrymme och ta uttryck i något konkret som jag kan ta på.

Med hjälp av radioprogrammet Karlavagnen i hörlurarna, som just ikväll passande nog  handlar om utveckling och förändring, kunde jag lyssna på fantastiska människoöden som en referens till min egna situation.

En dam berättar om att hon just lämnat hennes make sedan 49 år in på ett sjukhem. Maken har så pass långt gången alzeimers att hon inte kan ta hand om honom längre.

En man från Malmberget berättar att han ska åka motorcykel till sitt hemland Iran, för att "få ett minne för livet". Han har jobbat under hela sin tid i Sverige ohc tagit ut tolv semesterdagar totalt under åtta år.

Ytterligare en kille berättar om hur det kändes att besöka ett fängelse för dödsdömda i Afrika. Han berättar om en 22-åring från England som i bästa Prisonbreak-stil tagit sig in på fängelset för att inifrån göra fängelset bättre för de livstidsdömda och andra som är i fängelset.

Och jag tänker på mig själv. Vem är jag att tycka synd om mig själv, när världen är full av orättvisor och elände. Jag har det bra. Jag lever det liv jag vill och jag har oerhört mycket att vara tacksam över. Min hälsa, mitt jobb, min familj, mina vänner.

Men trots det känns det som att det är någonting som fattas.

Och jag kan inte släppa känslan av att jag slösar tid.

Fast det kanske bara är en vanlig ålderskris så här på ålderns höst, när jag insett att ungdomens dagar är förbi och aldrig kommer åter.

Idag var det egentligen för kallt för att cykla.

I bara shorts och T-shirt, alltså. Men har jag bestämt att det är sommar, så är det sommar.

Jag var lite lätt kylslagen när jag trampade upp för Tranebergsbron. Frös om händerna och tyckte det var lite obehagligt i motvinden. Jag hade precis cyklat förbi en tant och en yuppie-kille och tittade lite drömmande ut mot Essingeöarna. Och jag måste ha tappat fokus fullständigt, för plötsligt kommer det en liten skruttig 50plussare med ful hjälm och cyklar förbi mig, på en cykel med fem växlar och breda däck.

Då såg jag rött. Det är inte okej.

Han fick säkert ett tjugotal meter försprång innan jag tog upp jakten, och mycket riktigt, innan vi nått toppen av bron så hade jag cyklat om och förbi gubben, som lite desperat kastade en blick mot min cykel och försökte hänga på.

Men nu hade jag bestämt mig. Det här skulle inte bli en transportsträcka. Nu stod min heder på spel. Mot en skruttig gubbe på en femväxlad Cresent.

Jag visste inte exakt hur långt efter han var, men jag antog att han var precis bakom mig i den långa backen ner mot Alvik. Väl i Alvik var det rödljus, men jag såg inga bilar komma och chansade iallfall. Tur var det, för Cresenten låg precis bakom mig, även han struntade i trafikljuset.

Men jag låg först, och tog fart upp mot Stora Mossen. Och som jag trampade. Först i Brommaplan slängde jag en blick över axeln.

Ingen där.

Puh.

Cresenten hade förmodligen svängt av vid Abrahamsberg. 

Väl hemma vid porten kollade jag timern. 35:58. Förra rekordet låg på drygt 42 minuter.

Stor kram till alla Er som var med och firade min födelsedag ute på Grinda igår. Det hade inte varit fantastiskt utan er.

Idag föll bitarna på plats.

Bilderna ramlade in. Texterna korrekturlästes, godkändes och rubrikerna fick en sista touch. Dessutom blev framsidan fantastisk.

Vänta bara tills ni får se resultatet! Tidningen som kommer rykande färsk från tryckeriet på onsdag kommer jag visa upp, likt en stolt fader visar sitt nyfödda barn.

Så all slit, all övertid och allt skrivande var helt klart värt det!

Nu väntar ledighet.

Trevlig helg på er!

Aj, oj, usch.

Den här dagen vill jag bara glömma.

Jag blir väldigt sällan stressad. Stress är en irrationell reaktion till följd av dålig planering och diciplin, tror jag. Tyvärr kan jag inte alltid styra över tillvaron.

Så idag blev jag stressad.

Och det syns så tydligt när jag inte är i balans. Det fungerar helt enkelt inte.

Men utan att gå in på detaljer, så konstaterar jag att den här dagen var ett enda failure.

* * *

Den misslyckade dagen skall dock inte dra någon skugga över kvällen. Efter jobbet blev det ett gott stycke lamm med klyftpotatis på kungshallarna, följt av säsongsavslutning på biljardpalatset.

Torsdagsträffen, som vi kört sedan i höstas på biljardpalatset, kommer från och med nu flytta ut till värmen och kvällssolen under sommartiden.

Det blir nog bra.

Nu ska jag lägga mig ner och glömma bort den här dagen.

Ny dag imorn.

Ovanligt många joggare ute just idag.

Kan det bero på det vackra vädret månne.

För idag var det banne mig väder för en promenad

Jag förundras varje år

över hur en hel nation

får glädjefnatt i vårljuset

Och jag undrar stilla

tänk om svenskar alltid kunde vara så

öppna, glada och trevliga

Våren kom för länge sedan

med det var först idag

jag kände dess doft

ovanligt många cyklister i stan

med rätt utrustning och dyraste hojen

jag är snabbare och starkare än dem

tänk om sommaren aldrig tog slut

då skulle vi ha ett folk

som var glada, öppna och trevliga

ovanligt många leenden idag

det känns lättare då

jag tackar solen för det

Cyklar i motvind och uppförsbacke

men det känns ändå okej

för solen har fortfarande inte gått ner

Tänk om sommaren aldrig tog slut

då skulle jag inte få anledning

att glädjas just idag

Alltså, jag undrar hur många gånger jag kan göra samma misstag innan jag lär mig.

Gissa vem som har bokat tvättstuga 07.00 måndagmorgon?

Jipppiie!

* * * 

Helgen har varit väldigt givande. Lördagkvällens surprise-party-grill-kalas var hur kul som helst. Och idag var vi och tittade på Anundshög och pratade om vikingar och landhöjningen. Egentligen är jag inte så insatt alls i det, men jösses vad intressant det kan vara. Vår kulturhistoria är det inte många människor som känner till.

Så stärkt av intryck och nya kunskaper känner jag att det vart en bra weekend i Västerås.

Men trots det är jag helt slut på inspiration just nu.

Kan bero på att det är söndag kväll, och söndagar är inte ämnade för kreativitet.

Så ikväll blir det vila, återhämtning och lugn musik.

* * *

Veckan avslutas bäst med en halvliter glass och en påse kinapuffar.

Och det känns helt rätt.

Och jag kommer må så dåligt.

Och jag kommer vara så nöjd.

Glass är ju så gott!

* * *

Jag är riktigt peppad för veckan som kommer!

* * *

Det blir matlåda imorn.

Spagetti med Köttfärssås

De som känner mig vet att jag har en väldigt speciell humor.

Och jag vet inte vad det beror på. Kanske på grund av min kombination av finskt blod, förortsunge, samhällsintresse, cynism och vissa förvirrade karaktärsdrag.

Kanske bara för att det är något fel på mig.

För inte sjutton ska man väl skratta åt ledarsidan på DN som det voro en sketch av Henrik Schyffert?

Detta korta stycke på sidan tre fick mig full i skratt:

Skatteverket meddelar i ett aktuellt ställningstagande att moms ska tas ut med 25 procent på så kallad turridning, det vill säga organiserad ridning med en grupp i terräng. Enligt skatteverket är nämligen syftet med ridning att "ge deltagarna en särskild upplevelse i naturen i form av rekreation, förströelse eller nöje".

Om terrängridningen däremot ingår som en "integrerad del i verksamheten hos en ridskola på så sätt att eleverna i ridskolans ordinarie verksamhet även har ridträning i terräng" ska moms bara tas ut med 6 procent, eftersom det då bedöms som en idrottslig aktivitet. Vad skönt att skatteverkets analysenhet lyckats reda ut den saken.

Haha.

Kul va?