Klev av tunnelbanan hemma i Blackeberg ikväll och kände mig, om inte lycklig, så iallfall på gott humör.

7-eleven hade fortfarande öppet.

Att jag kommer hem tidigare än att den vanliga affären har stängt händer väldigt sällan numera. Allt som oftast kommer jag hem i skarven mellan 21 (då vivo stänger) och 23 (då 7-eleven stänger). De stunderna är det försvarbart att stanna till för att inhandla en frukt, mjölk och en billys panpizza för ockerpriser.

Men de senaste dagarna har jag av olika skäl kommit efter elva, vilket gjort att de få livsmedel jag ändå haft hemma har tagit slut utan att ersättas med nya färskvaror.

I måndags var jag på restaurang med kompisgänget och fortsatte med delar av dem till Vampire Lounge. Vilket med facit i hand var ganska onödigt, då jag var trött och egentligen ville hem tidigt efter en slitig helg med mycket jobb och lite sömn.

I tisdags kväll var jag i Solna och glodde på fotboll och blev bjuden på hemlagad pizza. Klockan var nästan halv tolv när jag stapplade in och stämplade ut.

Och igår jobbade jag till nio och fortsatte med en timme badminton. Kom inte hem förrän efter halv tolv.

Men ikväll hade jag bättre tur. Fastnade på jobbet till tio, men var i Blackeberg tio i elva, vilket gav mig gott om tid att inhandla lite mjölk, frukt och yoghurt.

Visst är det ett spännande liv jag lever??

Suck.

Dags att ts upp en gammal tråd igen.

Hemlagat eller takeaway?

Den här hösten har ur en kulinarisk synvinkel varit en ganska smaklös historia.

Jag kan inte erinra att jag ätit några fantastiska maträtter på länge.

Det mesta har gått på rutin och några försök att experimentera i köket har jag inte gett mig på. Det blir det gamla vanliga. Köttfärssås. Stroganoff. Krögarpytt. Hämtpizza.

Matlagning kräver tid, lust och planering. Två av tre skulle räcka. Själv har jag ingetdera. Då är det lättare och mer praktiskt att sätta fingret i luften och andra handen på magen. Hm vad är jag sugen på? Och vart ligger den restaurang som tillfredställer mitt behov. Från mitt kontor är det promenadavstånd till ett hundratal restauranger, caféer och mataffärer.

Pastasallad, sushi, thai, varmrökt lax, pizza, libanesiskt, dagens husman, plankstek, husets pasta, kinamat, ost- och skinkpaj, nudelsoppa, lammfärsbiffar, rödspätta, grekisk fastfood, foccacia, lasagne, ostburgare, fiskgratäng, kyckling med ris, köttgryta eller korv med mos.

Allt tillgängligt inom en kort promenad.

En sådan variation skulle jag aldrig kunna ådstakomma hemma.

Inte så att det skulle bli ekonomiskt försvarbart.

När jag gick i skolan så läste jag anatomi.

Där lärde vi oss bland annat att människans skelett blir starkare och tåligare ju mer man belastar det. Logiskt, kan tyckas.

Ett strålande argument för att få gemene man att bege sig ut och springa, hoppa och studsa. Framför allt ska varenda unge få skutta tills de storknar. Det mår skelettet och musklerna bara bra av.

Dessvärre funkar det inte riktigt så enkelt för alla.

När människan passerar 25-årsgränsen så blir skelettet inte längre starkare. Tvärt om.

Människan stelnar.

Bokstavligt talat.

Och med den här vetskapen har jag ytterligare argument för att aldrig fylla 25.

Hej!
Kommer du ihåg mig?

Det var jag som brukade skriva blogg här förr i tiden.

Ja, sanningen att säga var det väl aldrig någon bra blogg.

Numera finns det bloggkändisar, modebloggare, blogglobbyister, bloggloggare och jag-ligger-med-en-bloggare-bloggare.

Och alla dessa nya bloggfenomen har på bara några år skaffat sig en allt mer betydande "makt" enligt välinformerade skvallerblaskor och kvällstidningsjournalister.

Men någon makt fick jag aldrig med min blogg. Inte vad jag kände av i alla fall. Kanske nån osynlig makt, eller en indirekt makt. Fast mest kände jag mig maktlös. Vilket förvisso inte hade något med bloggen att göra. Antibiotika biter rätt bra, ska ni veta.

Eftersom jag numera har tre olika jobb blir det allt oftare sjudagars arbetsveckor som suddar ut gränsen mellan vardag och helg. Att gå till jobbet en måndagmorgon efter att ha jobbat hela helgen kändes lite konstigt i början. Numera har jag slutat reflektera över det. Jag är van.

Jag stämplar in, tar en kopp kaffe med en skvätt mjölk i och kopplar upp mig mot mejlservern.

Ny vecka, nya utmaningar. Det blir en rutin i det också.

Jag trivs med mina jobb.

Om jag hade bloggat under den senaste, minst sagt hektiska månaden hade jag kunnat bjuda på fantastiska historier.

Jag har startat ett nytt projekt, börjat på ett nytt jobb, vart i Tjeckien på ledarutbildning, träffat nya människor och planerat en styrelsekoferens. Bland annat.

Allt sånt man vill berätta om. Och då är det rätt bra att ha en blogg.

Du kanske kommer ihåg mig.

Det var jag som brukade skriva blogg här förr i tiden.

Höstförkylningen och depressionen som numera infaller varje höst kom ovanligt tidigt i år. Fast jag har varken tid eller lust att vara sjuk just nu.

Jaha, luftrörsinfektion var det.

Att ta blodprov hos läkaren när man är sjuk, och sedan invänta passande medicinering är som ett snurr på lyckohjulet med vinst varje gång.

Den här gången vann jag en 10-dagars pencillinkur men slapp sjukskrivning.

Uppmärksamme läsare har noterat att bloggen har drivit mot en mer bitter bana senaste tiden.

Det är inget konstigt med det. Det är bara så det känns just nu. Lite tråkigare. Lite jobbigare. Lite mer behov av mänsklig värme.

Fast jag tror det går över. Så fort jag knaprat färdigt på antibiotikatabletterna så ska jag se till att ha roligare och skaffa nya utmaningar.

Nu är jag förbannat trött och behöver sova.

I nästa inlägg kanske jag berättar om mitt nya jobb eller mina nya möbler i lägenheten.

Eller så klagar jag lite mer.

Vi får se. God natt.

Den här sommaren har jag haft min första betalda semester någonsin.

Och det känns inte som att jag kommer tillbaka till jobbet utvilad och taggad, nu när tre veckors semester är till ända. Tvärtom.

Det är en mycket stukad figur som stapplar in på kontoret imorgon bitti.

Ibland tänker jag att tiden bara flyger förbi. Men jösses, jag är 24 bast och jag minns OS i Lillehammer (-94) som det vore i förra veckan.

Beijing OS tog slut idag och tomheten efter den kommer jag känna av rätt länge. Jag vet inte om mitt intensiva OS-tittande har bidragit till att semestern har kännts så förbaskat misslyckad. Men det här med ledighet har verkligen inte varit något för mig. Ensamheten har blivit mycket påtaglig när kollegor och vänner lyser med sin frånvaro. Tiden har helt enkelt gått väldigt långsamt och jag har inte uträttat någonting på två veckor.

Skönt då att jobbet börjar nu.

* * *

Hela semestern har jag gått runt och varit bitter, lite småsur, klagat, gnällt och idkat självömkan till förbannelse.

Jag vill tro att man måste få känna sig liten och ömklig för att kunna njuta av glädjen när de goda stunderna kommer. Att hela tiden sträva efter nya kickar i form av visuella intryck och självuppfyllelse tror jag leder till att man i slutet inte längre kan njuta av de små enkla stunderna i livet.

Men vad vet jag. Jag kan ha fel. Hur som helst är jag skitbitter och känner mig jättesliten och ensam. Jag försöker njuta av det så länge det varar.

Lyckan kommer snart och då är det kört i allafall.

* * *

Kvällens middag?

Omelett och en stort glas mjölk.

Lönen kommer först imorgon.

Om några dagar är semestern slut.

Sommarens lättja ska ersättas med nya rutiner och bättre vanor.

Och paniken sprider sig sakta genom hela kroppen.

Det här har varit en skitdålig sommar.

Semestern -08 kommer jag minnas med en bitter eftersmak. Den tid på året som man ska använda för återhämtning och att ladda batterierna samtidigt som man njuter av ledigheten infaller naturligt på årets ljusaste period.

Men vad gör man när årets ljusaste stunder regnar bort?

Det finns några guldkorn, visst.

Sommarens första vackra dag - den 11 maj - spenderades med nästan hela gänget i skärgården. Så långt kändes det lovande, och alla de där drömmar man har om en skön sommar fanns så när som på en vårvind.

Sedan fick jag känna på lite riktig värme ett par veckor i juli... genom fönstret på kontoret. Plus ännu en skön dag ute i skärgården som nog måste ses som sommarens höjdpunkt på hemmaplan.

Alltså, jag hatar egentligen att prata om vädret, men just på sommaren är vädret så oerhört centralt för humöret. Om vi i Sverige nu bara har tre ljusa månader och nio månader i nyanser av grått, så måste sommaren verkligen räcka året ut.

Och värmen från den här sommaren kommer inte räcka långt. 

Jag har varit omotiverad inför träningen och inte haft lust till matlagning. Därför känns det lite skakigt att fara till jobbet redan på måndag.

Mina batterier är inte laddade än. Men jag har några dagar kvar.

Charge and recover.

Get ready for takeoff.

Då var årets semesterhändelse till ända.

En vecka i Prag var en vecka av nöjen, avkoppling, hysteri, galenskap och väntan.

Helt fantastiskt.

Vi visste ju att resan skulle ta lång tid. Men det här blev bara löjligt.

Vårt chartrade tåg från Stockholm till Prag blev försenat, kapat, borttappat, båtburet, utbytt och fullsatt.

Vi lämnade Stockholm klockan 15 på lördag och kom inte fram till vårt hostel i Prag förrän ett dygn och två timmar senare. I Malmö fick vi byta från tåg till buss. I Trelleborg fick vi vänta instängda på hamnområdet i fem timmar.

I Berlin fick vi byta till ett tyskt tåg och väl i Prag fick vi packa oss som sillar i en busskaravan för att ta oss sista biten till vårt Hostel.

Hemresan ska vi inte ens tala om. Den tog 30 timmar.

* * *

Prag är en trevlig stad. Lite slitet, lite osymmetriskt men vansinnigt vacker.

Och det är obegripligt hur det kan vara så billigt överallt. Inte ens den finaste, snofsigaste, dyraste turistfällan känns särskilt jobbig i plånboken.

Att sedan sikta in sig på bakgatornas restauranger gör att allt känns gratis.

Och maten är god, men varför envisas de med att inte servera någon sallad till maten? Märkligt.

* * *

Som bäst var det 32 grader varmt i skuggan. Den dagen var jag på en simstadion med utomhusbassänger, vackert inbäddad i en kuliss av höga berg med vildvuxen grönska. Under en hel vecka i Prag upplevde vi en enda regnskur. Temperaturen låg stadigt över 20, närmare 25. Tydligen har Sverige inte haft samma tur med vädret vad jag hört.

Ooops.

* * *

Nu har jag latat mig i en vecka, vilket var helt enligt planen. Nästa träningsperiod börjar nu. Jag börjar långsamt med promenader och lättare simpass och ökar sakta, för att senare toppa formen till tredje helgen i September. Varför just till tredje veckan i spetember?

Jo, för då ska jag resa.

Till Tjeckien.