Om man nu vill veta vad det här handlar om kan jag tipsa om följande debattartikel som publicerats i DN.

En sjuk Burmes skulle ha större chans till vård betalad av militärjuntan än av "nya" Sverige.

Har ni hört det dummaste?

Om inte, så lyssna nu.

I riksdagen har de debatterat en ny lag för asylsökande. Den innebär bland annat att asylsökanden ska få rätt till fri vård. Men, i enighet med direktiv från EU, har alliansen föreslagit att så kallade papperslösa personer ska betala sin egen vård. Läs: nekas vård om de inte kan betala för sig. Med papperslösa syftas människor som antingen sökt asyl och blivit nekade men ändå stannat i landet, eller människor som jobbar svart och inte anmält sig till myndigheterna.

Tobias Billström (m) ställde under riksdagsdebatten frågan retoriskt:

Är det rimligt att människor som bryter mot lagen ska ha samma rättigheter till fri vård som laglydiga människor?

Självklart ska de ha det, Tobias! För jag skiter fullständigt i vilket land människorna kommer ifrån, hur mycket de betalar i skatt eller vilka brott de har begått. Att vägra samhällets mest utsatta och svaga människor möjligheten till vård är inhumant. Och vad sänder det för signaler egentligen? Vad säger det om vårt samhälle?

Jag blir så förbannad när han står där och uppenbart ljuger.

Hade det inte varit för de massiva protesterna från v och mp så hade beslutet redan tagits. Nu har diskussionerna skjutits upp till imorgon.

Nu är det så, att många landsting kommer erbjuda vård till papperslösa iallafall oavsett lagändringen, enligt svt text. Men att riksdagen försöker tvinga igenom en vidrig lag trots massiva protester, utan ordentliga skäl är fegt.

Och jag hoppas de har vett nog att rösta ner förslaget.

När man börjar göra skillnad på människor och människor även inför lagen, har vi hamnat i ett samhälle jag inte kommer trivas i.

Igår kväll lyssnade jag, som vanligt på söndagkvällar, på P3 dokumentär. Den här gången handlade det om kårhusockupationen 1968. Som startade 25 maj närmare bestämt.

Under fyra dagar för 40 år sedan ockuperade ett ansenligt antal studenter kårhuset i Stockholm och skanderade slagord, läste citat ur Maos lilla röda och ropade på revolution. Den röda fanan hissades på kårhusets tak.

Utanför kårhuset samlades motdemonstranter. "Hammaren i huvudet, skäran i halsen" Inne i kårhuset var disskutionerna livliga, stämningen var stundtals hätsk, men aldrig våldsam.

Tänk att det i Sverige förekommit ockupation och protester mot det borgerliga samhället i allmänhet. Det känns inte som 2008, precis.

Vad demonstranternas budskap var då är i sig oväsentligt för mig. Men att de demonstrerade. Det är intressant.

Dagens studenter klagar och gnäller. Mest på att de måste jobba extra för att ha råd att gå ut på stureplan på helgerna. Eller så är det kursliteraturen som är för dyr. Klagomål och gnäll, men var är demonstrationerna?

Att gnälla och klaga har aldrig hjälpt. Då är det bättre att hålla käften. För att se ett problem, formulera det och komma med förslag på en bättre lösning, det ska alltid uppmuntras. Om det så ska krävas ockupation för att folk ska fatta.

Men dagens studenter är väl för upptagna med att ladda ner upphovsrättsskyddad kurslitteratur på pirate bay samtidigt som de försöker kränga telefonabbonemang med provisionslön till stackars tanter, för att överhuvudtaget ha råd att åka till Gotland på Stockholmsveckan.

Var är engagemanget, känslan för rättvisa, förslagen för en bättre och mer solidarisk värld?

Framför allt undrar jag, var fan är Maos Lilla röda?

I ett statement igår hävdade jag stenhårt att jag gärna sitter inomhus och jobbar dagar som är grådisiga och blöta.

Problemet är bara att jag måste ta mig till jobbet också. 13 kilometer på cykel. Det är - mina damer och herrar - inte lika trevligt när det är fem plusgrader och regn.

Men ta tunnelbanan då, tänker du förmodligen.

Ja. Det kanske jag borde.

Men nu gjorde jag inte det.

Att jobba helg brukar inte vara populärt bland gemene man.

Fast å andra sidan har jag aldrig varit som gemene man.

Lördagar som denna jobbar jag gärna!

Svinkallt, blött och blåsigt. Idag sitter jag gladeligen inomhus på en reception och brygger kaffe.

* * *

För alla er som undrar hur mitt matlådeprojekt går, kan jag meddela att det går... sådär.

Jag har kommit en bit på vägen. Jag har gradvis ökat mängden hemlagat och minskat på antalet restaurangbesök. Men att helt gå över till hemlagat känns avlägset. Jag tror fortfarande inte att den ekonomiska vinsten står i proportion till den tid jag lägger ner på det.

* * *

Igår köpte jag godis, läsk, glass och popcorn för 80 kronor på konsum.

De pengarna hade räckt till en stor portion mat istället.

Men är det fredag så är det...

Jag känner en trevlig dam som alltid ska ha socker i kaffet.

Det är inte så vanligt faktiskt, att ha socker i kaffet, alltså.

Hon berättade att hon nästan alltid måste fråga om de har socker när hon kommer till ett nytt kaffeställe. Och det finns nästan alltid socker, det är bara väldigt ovanligt att någon ber om det.

På möten och träffar med väninnor så har de iallfall lärt sig att de måste ha socker med till henne, trots att hon är den enda som använder socker till kaffet. År ut och år in.

Nåväl, det kan väl vara en idé att sluta använda socker, tyckte jag. Det vore ju mer praktiskt, och hon skulle förmodligen lära sig tycka om kaffet utan socker, tänkte jag.

Men innan jag hann föra mitt resonemang vidare till henne, så hann jag tänka om.

Vad bra att vi har en människa som står på sig och tänker fritt. Inte sjutton ska hon behöva sluta med socker för att det vore mer praktiskt. Vill hon ha socker i kaffet, ja då ska hon banne mig få det också.

Om vi stöper ett samhälle efter en mall där alla fikar på samma sätt, med samma skvätt mjölk i, kan vi aldrig uppnå utveckling. Jante håller redan nationen i ett järngrepp, och varje ansträngning för att gå motströms skall uppmuntras.

Även om det bara sker genom en tyst fråga före fikat.

Ursäkta, kan jag få två bitar socker, tack?

"Den som alltid trampar på trygg mark och aldrig utsätter sig för nya situationer berövar sig själv möjligheten att utvecklas"

DN har i en artikelserie skrivit om hur personer och personligheter utvecklas, utefter de förutsättningar och händelser vi bär med oss. Typ.

Alla som är någorlunda intresserade av sig själva bör läsa den.

Här är länken till artikeln.

Efter att ha läst artikeln kan jag bara inta fosterställning och skaka.

Må jag aldrig stelna.

Artikeln är samtidigt ett bevis för mig att jag är på rätt väg, även fast jag inte har en blekaste aning om vart jag är på väg.

Jag vet att jag måste finna något nytt för att utvecklas. Jag behöver ta mig ut ur mina invanda hjulspår och tänka om, tänka nytt.

Men just nu har jag ingen aning om vilket håll jag ska gå åt. Hur fan ska jag veta det?

Det spelar liksom ingen roll hur många steg jag går, hur många timmar jag spenderar på gymmet, hur många bloggar jag skriver, hur duktig jag än är på jobbet, vilken konst jag än väljer att pryda väggarna med.

Det liv jag lever idag är rätt för mig nu, men jag måste vidare. På nåt sätt, åt något håll.

För det jag gör är inte den jag är. Jag vägrar identifiera mig med en social statussymbol eller mitt jobb. För när jag i slutet av dagen tittar på mitt liv så spelar det faktiskt ingen roll. Så länge känslan fattas så måste jag söka efter den.

Och hur den känslan ser ut vet jag inte.

Men det kanske bara gör sökandet lite mer spännande.