Jag tror jag har funnit ett ord som sammanfattar mig.

Jag vill tro att jag är en bitter sammhällscyniker som för länge sedan tappat hoppet och väntar på världens förfall samtidigt som jag alltid tror att det kan bli bättre. Bitter optimist...

Hm. Kanske.

Juni och juli var ur bloggperspektiv ganska torra månader.

Men gårdagens inlägg var inget undantag.

Nu kör jag så länge lampan lyser.

Det finns en anledning till att jag inte har följt upp tråden om mina kostvanor. NI vet - min inre strid mellan att äta ute och laga egen mat hemma. Anledningen är att jag tappat lusten till både och.

Jag har varit för lat för att laga mat och för snål för att äta ute. Och när jag väl står i affären och väljer mat så snålar jag där också vilket egentligen är helt galet men då handlar det faktiskt inte om att jag vill spara pengar. Jag är bara medveten om att jag till slut kommer behöva slänga maten FÖR ATT JAG ÄR FÖR LAT ATT TILLAGA DEN.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Det tar så mycket energi att handla, laga maten, äta och diska. När jag är hemma finns det så mycket annat jag vill ägna tid åt. Men det kanske är en övergående fas. När hösten kommer kanske jag finner en rutin i matlagningen som är såväl ekonomisk, tidseffektiv och rolig.

Ah, vet inte. Det visar sig.

Jag håller dig uppdaterad.

* * *

Den här sommaren har erbjudit mig massor med tid för träning.

Cykel, löpning, gym, badminton, simning och fotboll.

Tror jag aldrig har varit i bättre form nånsin.

Det är ingen form som syns, ty det kräver tusentals situps och flera dygns löpning. Och lite fåfänga som jag tack och lov är befriad ifrån.

Men jag känner att jag är i form. Jag orkar massor och får energi av träningen. Och det bästa av allt är att jag känner mig gladare trots att det egentligen varit en skitsommar. Och då syftar jag inte på vädret.

Men det känns bra.

Och det är väl huvudsaken.

Eller?

I situationer när tystnad uppstår mellan två flyktigt bekanta människor så blir den ena alltid tvungen att ställa en dum fråga.

Det kan faktiskt hända två goda vänner också, kollegor eller varför inte de älskade tu.

Tystnaden har alltid varit plågsam för i synnerhet svenskar, och det är inte sällan jag njuter av att vara den som väntar ut den andra att ställa den dumma frågan.

För som du förstår min bästa av läsare; jag har alldeles för mycket finskt blod i mig för att uppleva en pinsam tystnad. I Finland är tystnaden något naturligt. Vi kommunicerar och umgås utmärkt utan att femtioelva gånger om dagen prata om vädret.

Vädret var skit igår, och det lär vara grått imorn. Whats the fuzz?

Jag kan tycka tystnaden säger mer om vänskap än ett oändligt pratande. För svenskar är i högsta grad ett pratande folk. Och alldeles för ofta pratas det om helt oväsentliga saker. Därmed inte sagt att jag föraktar pratet. Åh nej, kära läsare då missförstår du mig totalt. För jag kan slå vad om en påse finska pinnar att jag någon gång närmaste framtiden kommer hamna i en tystnad, och frågan kommer. Inte för att vederböranden vill veta, inte för att det spelar någon roll vad svaret är, men FÖR ATT BRYTA TYSTNADEN så kommer frågan.

Aha, vad har du gjort i sommar då?

- Njae, inget särskilt. Början av sommaren var helt värdelös eftersom jag jobbade dubbla skift, och när jag väl var ledig så regnade det allt som oftast förutom under mitten av juni då det var ganska fint väder men då satt jag inomhus och stirrade på fotbolls-EM på ett svenskt landslag som aldrig, aldrig borde åkt till alperna eftersom de uppenbart saknade såväl försvar som eget spel vilket ryssarna och spanjorerna brutalt genomskådade under de korta stunder jag inte jobbade vill säga för även i juni jobbade jag sju dar i veckan fram till midsommar som jag spenderade med släkten i Finland vilket hade varit kul och trevligt och mysigt och alldeles alldeles underbart om det inte hade regnat oavbrutet i fyra dagar senare var jag hemma i Bromma igen och kände mig håglös på grund av att jag börjat läsa Stieg Larssons bok om Kalle Blomqvist som hamnat i en liten håla på nån ö nånstan och undrade vad han hade gett sig in på varpå den vältalige Stieg skrev att Kalle kände sig håglös två gånger på samma uppslag vilket irriterade mig då en retoriker inte bör upprepa sig så uppenbart i boken som jag för övrigt tappade bort en kväll och hade mer än halva boken oläst och ännu inte vet hur den slutar då jag inte köpt en ny bok som jag väldigt gärna vill läsa eftersom jag trots allt tycker att Stieg har ett bra språk och flyt i texten som gör att jag bara vill läsa mer och mer och mer utan semester för jag har jobbat hela juli vilket känns bra när det är stängt och lungt och ingen trafik i tunnelbanan som av okänd anledning fick stopp igår och tvingade mig ut på promenad för jag vägrar ställa mig och trängas på en överfull ersättningsbuss utan luftkonditionering när det är marginellt kallare här än i Spanien som jag funderat på rätt mycket nu på senare tid att jag kanske borde flytta dit och gassa i skuggan efter årsskiftet i typ januari, februari någon gång samtidigt som svenskarna huttrar fryser och klagar på det dåliga vädret som alltid alltid kommer vara ett populärt samtalsämne för svenskar som inte tål tystnaden som uppstår om inte jag ställer motfrågan motvillgt hur var din sommar då?

Och tro inte att det spelar någon roll vad du svarar.

Min farfar - en bestämd herre som bokstavligt talat byggt sin egen framgång - vet vad han talar om.

Han brukar ömsom syrligt, ömsom cyniskt - alltid med historien på sin sida - konstatera att sommaren är över redan ett par veckor innan midsommar.

Huruvida det är ett uttryck för den finska sorgen eller helt vanlig bitterhet ska jag låta vara osagt, men nog är det i vilket fall sant att den nordiska sommaren inte varar särskilt länge.

Sommaren är vacker, men den är förbannat kort.

I vanliga fall får jag aldrig panik inför årstiderna och dess omväxlande egenskaper med nyckfulla väderomslag. Men just den här sommaren känenr jag nog att farfar har en poäng.

Vi noterar den 1 juli i almanackan och solen lyser fortfarande upp den halvmulna horisonten strax före elva på kvällen. Det har kort och gott varit en förbannat bra sommardag.

Idag har jag cyklat till och från jobbet, tränat på gymmet och ätit tre stora portioner mat. Jag tog dessutom en promenad ner till den lokala konstgräsfotbollsplanen vid sju-tiden på kvällen, i hopp om att få joxa med trasan. Jag äger ingen boll själv, men man får alltid kompisar på fotbollsplanen, och jag räknar kallt med att någon har en boll med sig.

Jag kommer ner till planen. Det sitter två grabbar mitt på gräset, de kan inte vara äldre än 15 år. De verkar inte spela längre, utan hänger bara kvar vid planen. 

- Tja. Kan jag låna bollen och kicka lite, frågar jag och noterar att en av grabbarna snackar i mobilen.

Grabbarna nickar försiktigt och jag kliver in på plan. De undrar säkert varför en kuf som jag ska in och låna deras boll. Då får de väl undra, tänker jag och stövlar in på plan.

Blackebergs IP är en fullstor elvamannaplan med konstgräs, elbelysning och höga stängsel runt kortsidorna.

Jag tar upp bollen, en sliten blåvit historia som säkert varit med ett otal timmar på diverse grusplaner i olika förorter. Den är dåligt pumpad men studsar någorlunda. Jag kickar några gånger och rullar sen fram bollen nån meter utanför straffområdet.

Koncentration, jag tittar upp mot målets bortre kryss. tar ett andetag och stegar fram till bollen.

Tjoff, säger det och bollen far iväg. Jag följer bollen med blicken och ser hur den tar sig en bra bit över de åtta meter höga staketen och landar någonstans i buskaget bakom mål.

De femtonåriga grabbarna skrockar lite åt mig när jag skamset lufsar förbi dem iväg för att hämta bollen.

Suck. Man är inte tonåring längre. Men oj vad jag önskar att jag vore det sommardagar som denna.

Och snart är sommaren förbi.

Snart har jag suttit inomhus i en reception i totalt 16 timmar på två dagar. Allt medan termometern utanför pressar sig mot 30 grader.

Dagar som denna är det helt fel att jobba inne!

* * *

Nej, det är ingen struktur på bloggandet längre. Jag visste förvisso att jag skulle tappa lusten emellanåt och blogga mindre frekvent ju längre tiden går.

Just nu har jag ingen koll över huvud taget. Framför allt har jag helt tappat inspirationen. Men det kanske är en övergående fas.

* * *

Ja det här med maten... Stammisarna på casabojangler vet att jag har en intern strid mellan att laga mat och att äta ute.

På senare tid har det snarare utvecklats till en kamp om att överhuvudtaget få i sig tillräckligt med mat. En normal måltid för mig motsvarar numera ungefär två vanliga portioner, och trots det känner jag mig sällan mätt.

Jag inser att jag äter för lite och för dåligt. Inte så att jag svälter. Men jag får inte ut den effekt av träningen som jag önskar. Och med effekt menar jag att jag ska orka mer, bli starkare och friskare.

När jag slarvar med kosten så tappar jag energi, orkar mindre om dagarna, sover sämre och gör mindre saker.

Så vad är problemet?

Jo, att jag inte orkar lägga ner den möda och energi det krävs för att tillgodose energibehovet, i form av fyra måltider om dan.

Det är faktiskt inte så kul att laga mat till en person. Flera gånger om dagen.

Ikväll blir det iallfall en klassiker till middag.

Falukorv och stekt potatis.

Enkelt och gott.

Jag befinner mig i en fas av mycket och ingenting. Fast av olika saker.

Låter det klurigt? Jag ska förklara!

Jisses, det finns verkligen ingen anledning att klaga. Termometern visar på närmare 30 graders värme i solskenet och jag är förskonad från skador och sjukdomar.

Så nej, detta är ingen klagosång.

Men jag känner att jag inte har någon kontroll på tillvaron.

Jag är oerhört beroende och begränsad av faktorer som brist på tid, pengar och mat. Jo det är sant, jag har inte tillräckligt med mat för att tillgodose den energi jag gör av med. Egentligen skulle jag behöva fyra rejäla mål mat om dagen, och det finns inte en chans i världen att jag har tid och möjlighet att äta så ofta.

Så här sitter jag, utmärglad och trött.

Och så det där med pengar; jag har ju valt att jobba mindre för att kunna ägna mig mer åt träning och roliga saker. Det passar mig bra! Jag mår bra och har tid att göra sånt jag tycker om. Problemet är att jag inte får ihop tillräckligt med pengar i slutet av månaden.

Så vad göra. Jobba mer, vilket skulle ge mer pengar, men förmodligen göra mig olyckligare? Eller fortsätta i samma takt och vara nöjd med den fattiga tillvaron? Om du har tips så är jag idel öra!

Och så till något som finns mycket av; planer. Jag har så mycket planer att förverkliga att jag förmodligen kommer vara bizzy till årsskiftet.

Inom närmsta tremånaders-perioden ska jag hinna med två resor till Tjeckien, ett flertal resor till Finland och en vecka i Köpenhamn. Jag ska påbörja ett långt projekt på jobbet och anordna en utbildningshelg i augusti. Och så är det Fotbolls-EM och sommar-OS som ska följas minutiöst.

Så nej, jag klagar inte.

Men det känns som att det är mycket av allt men ändå ingenting.

Låter det klurigt? Ja, men då förstår du ungefär hur jag känner mig.

Tyvärr finns det ingen internet-anslutning ute på de öar jag besökt senaste veckan, så bloggen har vackert fått stå still i flera dagar nu.

I helgen var jag på en ö utanför Flen, och nu senaste nätterna har jag varit på en lägergård ute i Stockholms skärgård tillsammans med ett trettiotal döva personer från hela Sverige. Det var - minst sagt - en speciell upplevelse. Bland annat har jag fått vara discjockey på ett disco för döva!

Oj, det finns mycket att berätta, men inget jag har tid med just nu.

Ikväll ska jag äta hamburgare eller något annat snabbt och onyttigt.

Ifall nu NÅGON undrar.

Skillnaden mellan hopp och förtvivlan?

Hårfin.

Skillnaden mellan framtidstro och misstro?

Avgrundsdjup. Det handlar om inställning!

Det finns två sätt att se på min dag idag. Men vi börjar med att se på hur den faktiskt såg ut.

Vaknar klockan sju av att telefonen ringer. Jag har sovit för lite eftersom championsleaguefinalen avgjordes först efter straffar. Men jag kliver upp ur sängen för att jag måste. Går ner till tunnelbanan som naturligtvis är försenad på grund av tidigare strömavbrott. Jobbar från 8 till 16.30, hänger kvar efter arbetstiden och umgås med kollegorna och gästerna. Snackar skit och halvjobbar för skojs skull. Går ner till gymmet, som ligger i samma hus, mellan kl sex och sju. Kommer tillbaka till arbetsplatsen och snackar skit. Hämtar pizza och sköljer ner med kaffe och en trevlig pratstund. Plötsligt är klockan nio och det är stängningsdags. upptäcker till min förskräckelse att jag spenderat 13 timmar på jobbet. Låt vara att jag bara jobbat åtta timmar, men att jag trots det valt att hänga kvar på jobbet av fri vilja är ett lite avvikande beteende.

Jag har inget liv.

Eller har jag det?

Jag tillåter mig själv att bejaka den existensiella frågan som dyker upp, och ringer en vän.

Två timmar och fyrtio minuter telefonsamtal och en lång, lång promenad senare har jag fått utlopp för de tankar som gnager mig på ett mer existensiellt plan.

Frågan, som handlar om livet i stort och hur jag fyller det med mening är fortfarande inte besvarad med ett entydlig svar.

Men jag ser framtiden an med optimism och glädje.

Livet är gött. Även om jag inte riktigt vet hur det ser ut, eller hur jag vill att det ska se ut, så ser jag obegränsade möjligheter att varje dag göra det lite bättre.

Och idag räckte det med ett samtal.