När jag gick i skolan så läste jag anatomi.

Där lärde vi oss bland annat att människans skelett blir starkare och tåligare ju mer man belastar det. Logiskt, kan tyckas.

Ett strålande argument för att få gemene man att bege sig ut och springa, hoppa och studsa. Framför allt ska varenda unge få skutta tills de storknar. Det mår skelettet och musklerna bara bra av.

Dessvärre funkar det inte riktigt så enkelt för alla.

När människan passerar 25-årsgränsen så blir skelettet inte längre starkare. Tvärt om.

Människan stelnar.

Bokstavligt talat.

Och med den här vetskapen har jag ytterligare argument för att aldrig fylla 25.

Skillnaden mellan hopp och förtvivlan?

Hårfin.

Skillnaden mellan framtidstro och misstro?

Avgrundsdjup. Det handlar om inställning!

Det finns två sätt att se på min dag idag. Men vi börjar med att se på hur den faktiskt såg ut.

Vaknar klockan sju av att telefonen ringer. Jag har sovit för lite eftersom championsleaguefinalen avgjordes först efter straffar. Men jag kliver upp ur sängen för att jag måste. Går ner till tunnelbanan som naturligtvis är försenad på grund av tidigare strömavbrott. Jobbar från 8 till 16.30, hänger kvar efter arbetstiden och umgås med kollegorna och gästerna. Snackar skit och halvjobbar för skojs skull. Går ner till gymmet, som ligger i samma hus, mellan kl sex och sju. Kommer tillbaka till arbetsplatsen och snackar skit. Hämtar pizza och sköljer ner med kaffe och en trevlig pratstund. Plötsligt är klockan nio och det är stängningsdags. upptäcker till min förskräckelse att jag spenderat 13 timmar på jobbet. Låt vara att jag bara jobbat åtta timmar, men att jag trots det valt att hänga kvar på jobbet av fri vilja är ett lite avvikande beteende.

Jag har inget liv.

Eller har jag det?

Jag tillåter mig själv att bejaka den existensiella frågan som dyker upp, och ringer en vän.

Två timmar och fyrtio minuter telefonsamtal och en lång, lång promenad senare har jag fått utlopp för de tankar som gnager mig på ett mer existensiellt plan.

Frågan, som handlar om livet i stort och hur jag fyller det med mening är fortfarande inte besvarad med ett entydlig svar.

Men jag ser framtiden an med optimism och glädje.

Livet är gött. Även om jag inte riktigt vet hur det ser ut, eller hur jag vill att det ska se ut, så ser jag obegränsade möjligheter att varje dag göra det lite bättre.

Och idag räckte det med ett samtal.

I ett statement igår hävdade jag stenhårt att jag gärna sitter inomhus och jobbar dagar som är grådisiga och blöta.

Problemet är bara att jag måste ta mig till jobbet också. 13 kilometer på cykel. Det är - mina damer och herrar - inte lika trevligt när det är fem plusgrader och regn.

Men ta tunnelbanan då, tänker du förmodligen.

Ja. Det kanske jag borde.

Men nu gjorde jag inte det.

Idag var det egentligen för kallt för att cykla.

I bara shorts och T-shirt, alltså. Men har jag bestämt att det är sommar, så är det sommar.

Jag var lite lätt kylslagen när jag trampade upp för Tranebergsbron. Frös om händerna och tyckte det var lite obehagligt i motvinden. Jag hade precis cyklat förbi en tant och en yuppie-kille och tittade lite drömmande ut mot Essingeöarna. Och jag måste ha tappat fokus fullständigt, för plötsligt kommer det en liten skruttig 50plussare med ful hjälm och cyklar förbi mig, på en cykel med fem växlar och breda däck.

Då såg jag rött. Det är inte okej.

Han fick säkert ett tjugotal meter försprång innan jag tog upp jakten, och mycket riktigt, innan vi nått toppen av bron så hade jag cyklat om och förbi gubben, som lite desperat kastade en blick mot min cykel och försökte hänga på.

Men nu hade jag bestämt mig. Det här skulle inte bli en transportsträcka. Nu stod min heder på spel. Mot en skruttig gubbe på en femväxlad Cresent.

Jag visste inte exakt hur långt efter han var, men jag antog att han var precis bakom mig i den långa backen ner mot Alvik. Väl i Alvik var det rödljus, men jag såg inga bilar komma och chansade iallfall. Tur var det, för Cresenten låg precis bakom mig, även han struntade i trafikljuset.

Men jag låg först, och tog fart upp mot Stora Mossen. Och som jag trampade. Först i Brommaplan slängde jag en blick över axeln.

Ingen där.

Puh.

Cresenten hade förmodligen svängt av vid Abrahamsberg. 

Väl hemma vid porten kollade jag timern. 35:58. Förra rekordet låg på drygt 42 minuter.

Nu har jag sågat sträckan Björnsonsgatan - Rosengatan fram och åter med cykel under en månads tid. Och det känns fortfarande fantastiskt.

I morse var jag inte alls upplagd för att jobba. Faktum var, att jag inte var upplagd för att gå upp överhuvudtaget. Men jag hasade mig upp och sköljde ansiktet med kallt vatten. Plikten kallar.

Sedan slutet av mars, när priset på SLs månadskort "chockhöjdes" till 690 kronor har jag - av ren princip och jävelskap - vägrat köpa månadskort och tagit cykeln istället. Dessvärre har den ekonomiska vinsten varit försumbar. Vissa dagar måste jag nämligen åka kollektivt, då sträckan är över tre mil enkel väg. Så priset på klippkorten har nästan kostat lika mycket som ett månadskort.

Men skam den som ger sig - jag ska fortsätta cykla tills snön ligger tjock över Tranebergsbron. Eller tills landstinget sänker priset på månadskort.

Men framför allt ska jag fortsätta cykla för att det är skönt att cykla. "Jag har aldrig mått så bra som nu".

Min seger ligger i att jag orkar mera. Jag har ta i trä inte åkt på någon förkylning under hela våren.

Och vad vill jag då få sagt med detta navelskådande?

Att alla latmaskar ska bli hurtigare? Att motion är bra?

Nej, du får gärna ta hissen, åka rulltrappa och köra bil. See if i care.

Jag är övertygad om att varje människa är kapabel att inse vad som får en att må bra. Det finns inte en moralist i världen som kan ändra på det.

Och jag kanske är helt ute och cyklar.

Men jag gör det med en hand på styret och ett leende på läpparna.