Vore inte det en intressant rubrik dagen efter valborgsmässofirandet?

Fast frågan är om någon ens bryr sig om vare sig första maj eller kristihimmelfärd. Känns lite sjuttiotal att protestera.

Det blev finrestaurang igår kväll. Och med fin menar jag dyr. Jag hade egentligen inte råd med det.

Men va fan, Är det fest och god mat så får man bjuda till. För det var vansinnigt god mat. Riktigt god mat, faktiskt.

* * *

Första maj idag. Det firar jag med tvättid klockan 7 på morgonen.

Hur tänkte du då?

- Nja, det fanns inte så många tider att välja på, så jag klippte till på morgonpasset.

Och hur kändes det?

- Nja, det var ingen höjdare att gå upp så tidigt när jag somnat så sent. Helt klart en taktisk miss.

Om vi backar bandet. Du var uppe rätt sent igår va?

- Nja, klockan var väl halv fyra när jag stapplade in och stämplade ut. Jag somnade ganska fort, kan man säga.

Det här är ju helt ointressant! Vem bryr sig?

- Nja, vet inte riktigt. Det är du som ställer frågorna.

MM... Annars då?

- Nja, själv då?

Lungt. Det e Lungt...

Aja, men tack då.

Tack.

Jisses. Det är bara måndag och jag går redan på knäna.

Kan jag inte få käka takeaway imorgon??

För andra dagen i rad tackar jag Dagslivs i Fridhemsplan för sina generösa öppettider och breda sortiment.

Jag hade tänkt sluta jobbet halv fyra idag.

Hade ett möte inbokat mellan 10-11. Det mötet tog slut halv tre. Och då hade jag inte gjort en bråkdel av det jag egentligen tänkt ägna min arbetsdag åt.

Liksom så många gånger förr så blev jag alltså kvar på jobbet långt senare än planerat. Klockan var nästan nio när jag gav mig av med cykeln.

I affärn köpte jag renskav och muskotnöt. Äpplen och godis. Kalaset gick på 85 kronor.

Och mina damer och herrar. Har ni en aning om hur det känns att att mosa potatis med en gaffel, efter 13 kilometer på cykel och en elvatimmars arbetsdag, klockan halv elva på kvällen?

Ridå. Go figure.

Imorn tänker jag mig något med ris. Kanske med kyckling. Och nån god sås.

Förslag, någon?

Cyklade en omväg till Vällingby Centrum idag, bara för att få njuta av kvällssolen. Till och med förorten känns vacker så här på våren.

Efter cykelturen slog jag mig ner på en bänk vid Filmstaden. Smuttades på min Ramlösa skogsbär, vilandes mina trötta ben, blickade jag ut mot det kullerstensbelagda torget. Klockan var efter åtta, men torget kändes ändå levande. Det var gamla och unga människor. Hemköp hade öppet, grillen och baren likaså. Vid biografen stod en samling med ungdomar, och från tunnelbanestationen strömmade det folk när tuben anlände från stan.

Kanske var jag berusad av två mil på cykel. Kanske var jag berusad av min Ramlösa. Men det kändes som att de faktiskt har lyckats med Vällingby Centrum. Som en levande plats där människor kan mötas helt naturligt. Det var nog första gången jag stod i en förort och kände "fan, det här funkar".

Sen cyklade jag hem igen. Och det blev en omväg eftersom solen fortfarande inte gömt sig helt bakom horisonten.

Lördagmornar är härliga.

Det är tyst och lugnt och fridfullt. Att åka tunnelbana en lördagmorgon jämfört med en vardagmorgon är... väldigt annorlunda. Och fridfullt.

Nåväl, just den här morgonen kom tåget in till Alvik i god tid. Eftersom SL höftar sina tidtabeller som kvalificerade gissningar, så visste jag att vi kommer stå och häcka i tre-fyra minuter.

Och när vi rullar in på stationen ser jag två reflexväst-beklädda män stå med en varsin blåsutrustning. De blåser bort grus från perrongen, vilket är en bra sak. Problemet är att de blåser gruset framåt, åt sidan och åt alla håll, till synes helt random i 360 grader, bort från sig själva. Naturligtvis blåser det in grus in i tunnelbanevagnen genom de öppna dörrarna, vilket inte tycks besvära männen det minsta.

Häpen blänger jag trött på en av männen och försöker få honom att sluta, genom att knacka på rutan. Han ser mig inte. Han hör mig inte.

Så jag spottar ut gruset ur munnen och går ut ur tåget.

- Kul jobb du har, säger jag tyst.

- vaa, svarar den reflexbeklädda mannen och stänger av sin blåsutrustning.

- måste du blåsa nu?

- Det är inte jag som blåser. Det är maskinen, svarar mannen vitsigt, med ett snett leende. Han ser ut som en blandning av Jarl Alfredius och Quasimodo, typ. Med reflexväst.

- Ser du inte att det står ett tåg på perrongen. Och det blåser in massor med damm in i tåget. Kan du inte blåsa gruset ner på andra sidan istället.

- Mm. Aja. Ja.

Jag går tillbaka till min plats och begrundar det som just hände. Och jag undrar hur det är möjligt att misslyckas med en så enkel arbetsuppgift, som att blåsa grus, från A till B och fylla ett tunnelbanetåg med enorma dammoln. Eller är det så, att jag precis tagit ifrån honom hans enda nöje i jobbet? Är han kanske en bitter man som hatar sitt jobb, och måste förpesta våra liv? Hm. Jag funderar en sekund på samhällets förfall och avbryts av ett plingande ljud och en bekant röst.

- Nästa station: Kristineberg.

Casabojangler visar casa bojangler.

Mi casa es mi casa - men du får gärna hälsa på.

Mitt hem är min borg. Mitt hem är min fristad.

Mina väggar, mina regler, mina problem.

Här behöver jag inte klä upp mig. Här belönas inte social kompetens. Hemma kan jag vara som jag är. Och tur är väl det.

Var kan jag annars vara mig själv?

Det handlar om status. Vårt sociala samhälle bygger på plus och minus i statusskala. Låter det klurigt? Jag ska förklara.

En gammal gubbe sovandes i tunnelbaneuppgången har inte många statuspoäng. Förbipasserande ser gubben och gör en blixtsnabb, näst intill reflexmässig analys, och handlar därefter. Vi ser en lodare, tänker på knarkare, våldtäkter, misshandel och tar en liten omväg runt gubben. Förakt och avsky, på sin höjd medlidande och sympati.

Minus på statusskalan.

Men inget som säger att han skulle vara en sämre människa, eller ens att han skulle vara särskilt missnöjd eller ledsen.

En ung kvinna sitter vid baren på Riche och smuttar på en Cosmopolitan och spanar nonchalant genom mörka D&G glasögon. Hon har långt brunt hår och Gucci-väska. Vi ser en attraktiv person. Tänker kanske på pengar och mode. Party och efterfest.

Plus på statusskalan.

Men undrar någon varför hon måste hävda sig själv så mycket? Kan det vara så att hon har minimal självkänsla och egentligen är djupt deprimerad, och försöker supa bort sina bekymmer?

Det vet du inte, förrän du går fram och frågar.

Oavsett varför vi tänker som vi gör - fördomar har vi alla - så kan det vara bra att inte ta allt för givet.

Ett öppet sinne leder garanterat till ett rikare liv.

Men det här skulle handla om stök.

Och jag skulle gärna berätta om hur det ser ut hemma hos mig, men jag tänkte faktiskt hinna diska innan jag tar ett varv med dammsugaren.

Åh, vilken dag!

Uppe med tuppen 6.30 På jobbet 7.45

Ungefär nu blir det rätt tradigt med tidsangivelser, så jag struntar i det.

Från Kfum blev jag upphämtad efter lunch och eskorterad till Hyper Island på telefonplan där designutställningen ägde rum. Vilket var rätt trevligt och överraskande opretentiöst.

Men allt det här är naturligtvis heeelt ointressant för min läsekrets.

Låt mig istället berätta om kvällens konsert på Hovet.

Jag kan erkänna att jag var skeptisk innan spelningen, trots att jag köpte biljetten för ett halvår sedan. Jag trodde han skulle vara för gammal och mesig. Att han skulle mumla nåt obegripligt och slarva bort en dryg timme genom att artigt spela upp ett par gamla hits och en trave låtar från senaste, ganska mediokra skivan.

Men Dire Strait-sångaren Mark Knopfler bjöd på en synnerligen energisk tillställning. Jämfört med hans två senaste puttriga spelningar på globen så var det här en spelning värd en rockikon.

Visst, publiken består mestadels av medelålders pojkar. Och visst har han tappat tempo i hans signifikativa gitarrsolon. Men likväl.

Wye Aye Man, What it is, Sailing to Philadelphia och Sultans of Swing avhandlas redan första halvtimmen. Dessvärre skruvar han oförklarligt ner tempot precis när publiken jublar som mest och spelar en ganska tråkig Marbletown.

Fast det kan jag leva med.

För sen kommer en fantastisk version av Postcards from Paraguay, enorma Romeo and Juliet, Our Shangri la och 14-minuters monstret Telegraph Road. En låt som ligger mig speciellt varmt om hjärtat. Och innan jag med skakande stämma lämnar hovet har han bränt av en magisk Brothers in Arms, en elektrisk So far Away och avslutat med Going Home, som är ett instrumentalt inferno att lyssna på live.

Bäst var nog Speedway at Nazareth. En obegriplig låt på skiva, men oerhört effektiv med en gedigen ljusshow och ett tajt band som spelar med glädje, och entusiasm.

Tack Knopfler. Still the Sultan of Swing.

Hallå där! Hur känns det?

Det känns fantastiskt bra. Det kliar i fingrarna, kan man säga.

Jaså, hur menar du då?

Jag har så mycket ideér och tankar som jag vill få nerskrivet. Och äntligen har jag ett forum för detta.

Men att ha blogg var ju hett typ 2006. Är du inte lite sent ute?

Nej, det här är faktiskt min fjärde blogg. Så det här är bara en vidare utveckling.

Varför gör du det här nu?

Därför att jag känner ett behov av det. Jag behöver få utlopp för mina tankar och exprimentera lite.

Hur gör du det?

Tja, till exempel skriver jag svar på mina egna frågor som om jag blev intervjuad. Det har jag aldrig gjort förut.

Och hur känns det?

Lite freaky, måste jag erkänna. Det är som att spela schack mot sig själv, typ.

Vad ska bloggen handla om då?

Främst ska jag fokusera på kost och motion. Jag har en ganska intressant tes om mat, och dessutom vill jag skryta lite om att jag lever ett aktivt liv.

Men det kommer säkert handla om allt möjligt iallafall. Fast jag ska försöka låta bli att ta upp aktualiteter och nyheter av riksintresse. Det får jag ventilera på andra håll.

Vad händer härnäst?

Ja, jag ska försöka fokusera på jobbet, och hålla bloggen någorlunda uppdaterad nu i början.

Till sist, vad önskar du dig mest av allt just nu?

Jobbar du för aftonbladet eller vad är det frågan om. Använd fantasin och kom på nåt eget vettja.

Men...

Skräpjournalist!

Jaha. Men tack då. Och lycka till med bloggen.

Tack själv.