Jag befinner mig i en fas av mycket och ingenting. Fast av olika saker.

Låter det klurigt? Jag ska förklara!

Jisses, det finns verkligen ingen anledning att klaga. Termometern visar på närmare 30 graders värme i solskenet och jag är förskonad från skador och sjukdomar.

Så nej, detta är ingen klagosång.

Men jag känner att jag inte har någon kontroll på tillvaron.

Jag är oerhört beroende och begränsad av faktorer som brist på tid, pengar och mat. Jo det är sant, jag har inte tillräckligt med mat för att tillgodose den energi jag gör av med. Egentligen skulle jag behöva fyra rejäla mål mat om dagen, och det finns inte en chans i världen att jag har tid och möjlighet att äta så ofta.

Så här sitter jag, utmärglad och trött.

Och så det där med pengar; jag har ju valt att jobba mindre för att kunna ägna mig mer åt träning och roliga saker. Det passar mig bra! Jag mår bra och har tid att göra sånt jag tycker om. Problemet är att jag inte får ihop tillräckligt med pengar i slutet av månaden.

Så vad göra. Jobba mer, vilket skulle ge mer pengar, men förmodligen göra mig olyckligare? Eller fortsätta i samma takt och vara nöjd med den fattiga tillvaron? Om du har tips så är jag idel öra!

Och så till något som finns mycket av; planer. Jag har så mycket planer att förverkliga att jag förmodligen kommer vara bizzy till årsskiftet.

Inom närmsta tremånaders-perioden ska jag hinna med två resor till Tjeckien, ett flertal resor till Finland och en vecka i Köpenhamn. Jag ska påbörja ett långt projekt på jobbet och anordna en utbildningshelg i augusti. Och så är det Fotbolls-EM och sommar-OS som ska följas minutiöst.

Så nej, jag klagar inte.

Men det känns som att det är mycket av allt men ändå ingenting.

Låter det klurigt? Ja, men då förstår du ungefär hur jag känner mig.

Om man nu vill veta vad det här handlar om kan jag tipsa om följande debattartikel som publicerats i DN.

En sjuk Burmes skulle ha större chans till vård betalad av militärjuntan än av "nya" Sverige.

Har ni hört det dummaste?

Om inte, så lyssna nu.

I riksdagen har de debatterat en ny lag för asylsökande. Den innebär bland annat att asylsökanden ska få rätt till fri vård. Men, i enighet med direktiv från EU, har alliansen föreslagit att så kallade papperslösa personer ska betala sin egen vård. Läs: nekas vård om de inte kan betala för sig. Med papperslösa syftas människor som antingen sökt asyl och blivit nekade men ändå stannat i landet, eller människor som jobbar svart och inte anmält sig till myndigheterna.

Tobias Billström (m) ställde under riksdagsdebatten frågan retoriskt:

Är det rimligt att människor som bryter mot lagen ska ha samma rättigheter till fri vård som laglydiga människor?

Självklart ska de ha det, Tobias! För jag skiter fullständigt i vilket land människorna kommer ifrån, hur mycket de betalar i skatt eller vilka brott de har begått. Att vägra samhällets mest utsatta och svaga människor möjligheten till vård är inhumant. Och vad sänder det för signaler egentligen? Vad säger det om vårt samhälle?

Jag blir så förbannad när han står där och uppenbart ljuger.

Hade det inte varit för de massiva protesterna från v och mp så hade beslutet redan tagits. Nu har diskussionerna skjutits upp till imorgon.

Nu är det så, att många landsting kommer erbjuda vård till papperslösa iallafall oavsett lagändringen, enligt svt text. Men att riksdagen försöker tvinga igenom en vidrig lag trots massiva protester, utan ordentliga skäl är fegt.

Och jag hoppas de har vett nog att rösta ner förslaget.

När man börjar göra skillnad på människor och människor även inför lagen, har vi hamnat i ett samhälle jag inte kommer trivas i.

Igår kväll lyssnade jag, som vanligt på söndagkvällar, på P3 dokumentär. Den här gången handlade det om kårhusockupationen 1968. Som startade 25 maj närmare bestämt.

Under fyra dagar för 40 år sedan ockuperade ett ansenligt antal studenter kårhuset i Stockholm och skanderade slagord, läste citat ur Maos lilla röda och ropade på revolution. Den röda fanan hissades på kårhusets tak.

Utanför kårhuset samlades motdemonstranter. "Hammaren i huvudet, skäran i halsen" Inne i kårhuset var disskutionerna livliga, stämningen var stundtals hätsk, men aldrig våldsam.

Tänk att det i Sverige förekommit ockupation och protester mot det borgerliga samhället i allmänhet. Det känns inte som 2008, precis.

Vad demonstranternas budskap var då är i sig oväsentligt för mig. Men att de demonstrerade. Det är intressant.

Dagens studenter klagar och gnäller. Mest på att de måste jobba extra för att ha råd att gå ut på stureplan på helgerna. Eller så är det kursliteraturen som är för dyr. Klagomål och gnäll, men var är demonstrationerna?

Att gnälla och klaga har aldrig hjälpt. Då är det bättre att hålla käften. För att se ett problem, formulera det och komma med förslag på en bättre lösning, det ska alltid uppmuntras. Om det så ska krävas ockupation för att folk ska fatta.

Men dagens studenter är väl för upptagna med att ladda ner upphovsrättsskyddad kurslitteratur på pirate bay samtidigt som de försöker kränga telefonabbonemang med provisionslön till stackars tanter, för att överhuvudtaget ha råd att åka till Gotland på Stockholmsveckan.

Var är engagemanget, känslan för rättvisa, förslagen för en bättre och mer solidarisk värld?

Framför allt undrar jag, var fan är Maos Lilla röda?

Jag känner en trevlig dam som alltid ska ha socker i kaffet.

Det är inte så vanligt faktiskt, att ha socker i kaffet, alltså.

Hon berättade att hon nästan alltid måste fråga om de har socker när hon kommer till ett nytt kaffeställe. Och det finns nästan alltid socker, det är bara väldigt ovanligt att någon ber om det.

På möten och träffar med väninnor så har de iallfall lärt sig att de måste ha socker med till henne, trots att hon är den enda som använder socker till kaffet. År ut och år in.

Nåväl, det kan väl vara en idé att sluta använda socker, tyckte jag. Det vore ju mer praktiskt, och hon skulle förmodligen lära sig tycka om kaffet utan socker, tänkte jag.

Men innan jag hann föra mitt resonemang vidare till henne, så hann jag tänka om.

Vad bra att vi har en människa som står på sig och tänker fritt. Inte sjutton ska hon behöva sluta med socker för att det vore mer praktiskt. Vill hon ha socker i kaffet, ja då ska hon banne mig få det också.

Om vi stöper ett samhälle efter en mall där alla fikar på samma sätt, med samma skvätt mjölk i, kan vi aldrig uppnå utveckling. Jante håller redan nationen i ett järngrepp, och varje ansträngning för att gå motströms skall uppmuntras.

Även om det bara sker genom en tyst fråga före fikat.

Ursäkta, kan jag få två bitar socker, tack?

"Den som alltid trampar på trygg mark och aldrig utsätter sig för nya situationer berövar sig själv möjligheten att utvecklas"

DN har i en artikelserie skrivit om hur personer och personligheter utvecklas, utefter de förutsättningar och händelser vi bär med oss. Typ.

Alla som är någorlunda intresserade av sig själva bör läsa den.

Här är länken till artikeln.

Efter att ha läst artikeln kan jag bara inta fosterställning och skaka.

Må jag aldrig stelna.

Artikeln är samtidigt ett bevis för mig att jag är på rätt väg, även fast jag inte har en blekaste aning om vart jag är på väg.

Jag vet att jag måste finna något nytt för att utvecklas. Jag behöver ta mig ut ur mina invanda hjulspår och tänka om, tänka nytt.

Men just nu har jag ingen aning om vilket håll jag ska gå åt. Hur fan ska jag veta det?

Det spelar liksom ingen roll hur många steg jag går, hur många timmar jag spenderar på gymmet, hur många bloggar jag skriver, hur duktig jag än är på jobbet, vilken konst jag än väljer att pryda väggarna med.

Det liv jag lever idag är rätt för mig nu, men jag måste vidare. På nåt sätt, åt något håll.

För det jag gör är inte den jag är. Jag vägrar identifiera mig med en social statussymbol eller mitt jobb. För när jag i slutet av dagen tittar på mitt liv så spelar det faktiskt ingen roll. Så länge känslan fattas så måste jag söka efter den.

Och hur den känslan ser ut vet jag inte.

Men det kanske bara gör sökandet lite mer spännande.

Det började på tunnelbanan ikväll. Jag satt på gröna linjen och förundrades över hur lungt det var. Klockan var bara drygt nio på kvällen och jag satt nästan själv på tåget.

Men säg den lycka som varar.

På T-Centralen kommer det in ett sällskap på nio ungdomar som självfallet sätter sig precis bredvid mig; det fanns ju gott om lediga platser.

Ungdomarna är, av samtalet att döma, sistaårs elever på Gymnasiet. Klasskamrater.

Två av dem är killar. Festklädda, massor med mousse i håret och blanka svarta skor.

Övriga sju är tjejer, alla med olika nyanser av blont hår med slingor, alldeles för mycket smink och tunna jackor ovanpå festklänningarna.

Och jag kan inte låta bli att lyssna på dem. Mest för att de pratar så högt.

Jag befinner mig i gränslandet av hopp och förtvivlan, där jag passivt betraktar deras rusiga samtal om dittan och dattan. En av tjejerna håller en halvt uppdrucken flaska vin i handen som naturligtvis går laget runt.

När de kliver av tåget vid Fridhemsplan har jag själv kastats tillbaka fem år i tiden till våren 2003 när jag själv var i gränslandet mellan barn och vuxen, sista sommaren med gänget innan skolan skulle ta slut för evigt.

Och jag funderar på vad som hände sedan. Och jag anar en känsla som jag inte kan ta på. Den finns där, nånstans. Jag känner att jag måste ta reda på vad den där känslan är, och vad den betyder.

Framme i Blackeberg bestämmer jag mig för att bara gå hem och byta om från shorts till långbyxor, och ta en tankepromenad och bejaka nuet.

Utifrån den lätt existensiella frågan "Vem är jag? Vart är jag på väg?" lät jag känslorna försöka få utrymme och ta uttryck i något konkret som jag kan ta på.

Med hjälp av radioprogrammet Karlavagnen i hörlurarna, som just ikväll passande nog  handlar om utveckling och förändring, kunde jag lyssna på fantastiska människoöden som en referens till min egna situation.

En dam berättar om att hon just lämnat hennes make sedan 49 år in på ett sjukhem. Maken har så pass långt gången alzeimers att hon inte kan ta hand om honom längre.

En man från Malmberget berättar att han ska åka motorcykel till sitt hemland Iran, för att "få ett minne för livet". Han har jobbat under hela sin tid i Sverige ohc tagit ut tolv semesterdagar totalt under åtta år.

Ytterligare en kille berättar om hur det kändes att besöka ett fängelse för dödsdömda i Afrika. Han berättar om en 22-åring från England som i bästa Prisonbreak-stil tagit sig in på fängelset för att inifrån göra fängelset bättre för de livstidsdömda och andra som är i fängelset.

Och jag tänker på mig själv. Vem är jag att tycka synd om mig själv, när världen är full av orättvisor och elände. Jag har det bra. Jag lever det liv jag vill och jag har oerhört mycket att vara tacksam över. Min hälsa, mitt jobb, min familj, mina vänner.

Men trots det känns det som att det är någonting som fattas.

Och jag kan inte släppa känslan av att jag slösar tid.

Fast det kanske bara är en vanlig ålderskris så här på ålderns höst, när jag insett att ungdomens dagar är förbi och aldrig kommer åter.