Klev av tunnelbanan hemma i Blackeberg ikväll och kände mig, om inte lycklig, så iallfall på gott humör.

7-eleven hade fortfarande öppet.

Att jag kommer hem tidigare än att den vanliga affären har stängt händer väldigt sällan numera. Allt som oftast kommer jag hem i skarven mellan 21 (då vivo stänger) och 23 (då 7-eleven stänger). De stunderna är det försvarbart att stanna till för att inhandla en frukt, mjölk och en billys panpizza för ockerpriser.

Men de senaste dagarna har jag av olika skäl kommit efter elva, vilket gjort att de få livsmedel jag ändå haft hemma har tagit slut utan att ersättas med nya färskvaror.

I måndags var jag på restaurang med kompisgänget och fortsatte med delar av dem till Vampire Lounge. Vilket med facit i hand var ganska onödigt, då jag var trött och egentligen ville hem tidigt efter en slitig helg med mycket jobb och lite sömn.

I tisdags kväll var jag i Solna och glodde på fotboll och blev bjuden på hemlagad pizza. Klockan var nästan halv tolv när jag stapplade in och stämplade ut.

Och igår jobbade jag till nio och fortsatte med en timme badminton. Kom inte hem förrän efter halv tolv.

Men ikväll hade jag bättre tur. Fastnade på jobbet till tio, men var i Blackeberg tio i elva, vilket gav mig gott om tid att inhandla lite mjölk, frukt och yoghurt.

Visst är det ett spännande liv jag lever??

Suck.

Hej!
Kommer du ihåg mig?

Det var jag som brukade skriva blogg här förr i tiden.

Ja, sanningen att säga var det väl aldrig någon bra blogg.

Numera finns det bloggkändisar, modebloggare, blogglobbyister, bloggloggare och jag-ligger-med-en-bloggare-bloggare.

Och alla dessa nya bloggfenomen har på bara några år skaffat sig en allt mer betydande "makt" enligt välinformerade skvallerblaskor och kvällstidningsjournalister.

Men någon makt fick jag aldrig med min blogg. Inte vad jag kände av i alla fall. Kanske nån osynlig makt, eller en indirekt makt. Fast mest kände jag mig maktlös. Vilket förvisso inte hade något med bloggen att göra. Antibiotika biter rätt bra, ska ni veta.

Eftersom jag numera har tre olika jobb blir det allt oftare sjudagars arbetsveckor som suddar ut gränsen mellan vardag och helg. Att gå till jobbet en måndagmorgon efter att ha jobbat hela helgen kändes lite konstigt i början. Numera har jag slutat reflektera över det. Jag är van.

Jag stämplar in, tar en kopp kaffe med en skvätt mjölk i och kopplar upp mig mot mejlservern.

Ny vecka, nya utmaningar. Det blir en rutin i det också.

Jag trivs med mina jobb.

Om jag hade bloggat under den senaste, minst sagt hektiska månaden hade jag kunnat bjuda på fantastiska historier.

Jag har startat ett nytt projekt, börjat på ett nytt jobb, vart i Tjeckien på ledarutbildning, träffat nya människor och planerat en styrelsekoferens. Bland annat.

Allt sånt man vill berätta om. Och då är det rätt bra att ha en blogg.

Du kanske kommer ihåg mig.

Det var jag som brukade skriva blogg här förr i tiden.

Höstförkylningen och depressionen som numera infaller varje höst kom ovanligt tidigt i år. Fast jag har varken tid eller lust att vara sjuk just nu.

Jaha, luftrörsinfektion var det.

Att ta blodprov hos läkaren när man är sjuk, och sedan invänta passande medicinering är som ett snurr på lyckohjulet med vinst varje gång.

Den här gången vann jag en 10-dagars pencillinkur men slapp sjukskrivning.

Uppmärksamme läsare har noterat att bloggen har drivit mot en mer bitter bana senaste tiden.

Det är inget konstigt med det. Det är bara så det känns just nu. Lite tråkigare. Lite jobbigare. Lite mer behov av mänsklig värme.

Fast jag tror det går över. Så fort jag knaprat färdigt på antibiotikatabletterna så ska jag se till att ha roligare och skaffa nya utmaningar.

Nu är jag förbannat trött och behöver sova.

I nästa inlägg kanske jag berättar om mitt nya jobb eller mina nya möbler i lägenheten.

Eller så klagar jag lite mer.

Vi får se. God natt.

Den här sommaren har jag haft min första betalda semester någonsin.

Och det känns inte som att jag kommer tillbaka till jobbet utvilad och taggad, nu när tre veckors semester är till ända. Tvärtom.

Det är en mycket stukad figur som stapplar in på kontoret imorgon bitti.

Ibland tänker jag att tiden bara flyger förbi. Men jösses, jag är 24 bast och jag minns OS i Lillehammer (-94) som det vore i förra veckan.

Beijing OS tog slut idag och tomheten efter den kommer jag känna av rätt länge. Jag vet inte om mitt intensiva OS-tittande har bidragit till att semestern har kännts så förbaskat misslyckad. Men det här med ledighet har verkligen inte varit något för mig. Ensamheten har blivit mycket påtaglig när kollegor och vänner lyser med sin frånvaro. Tiden har helt enkelt gått väldigt långsamt och jag har inte uträttat någonting på två veckor.

Skönt då att jobbet börjar nu.

* * *

Hela semestern har jag gått runt och varit bitter, lite småsur, klagat, gnällt och idkat självömkan till förbannelse.

Jag vill tro att man måste få känna sig liten och ömklig för att kunna njuta av glädjen när de goda stunderna kommer. Att hela tiden sträva efter nya kickar i form av visuella intryck och självuppfyllelse tror jag leder till att man i slutet inte längre kan njuta av de små enkla stunderna i livet.

Men vad vet jag. Jag kan ha fel. Hur som helst är jag skitbitter och känner mig jättesliten och ensam. Jag försöker njuta av det så länge det varar.

Lyckan kommer snart och då är det kört i allafall.

* * *

Kvällens middag?

Omelett och en stort glas mjölk.

Lönen kommer först imorgon.

Då var årets semesterhändelse till ända.

En vecka i Prag var en vecka av nöjen, avkoppling, hysteri, galenskap och väntan.

Helt fantastiskt.

Vi visste ju att resan skulle ta lång tid. Men det här blev bara löjligt.

Vårt chartrade tåg från Stockholm till Prag blev försenat, kapat, borttappat, båtburet, utbytt och fullsatt.

Vi lämnade Stockholm klockan 15 på lördag och kom inte fram till vårt hostel i Prag förrän ett dygn och två timmar senare. I Malmö fick vi byta från tåg till buss. I Trelleborg fick vi vänta instängda på hamnområdet i fem timmar.

I Berlin fick vi byta till ett tyskt tåg och väl i Prag fick vi packa oss som sillar i en busskaravan för att ta oss sista biten till vårt Hostel.

Hemresan ska vi inte ens tala om. Den tog 30 timmar.

* * *

Prag är en trevlig stad. Lite slitet, lite osymmetriskt men vansinnigt vacker.

Och det är obegripligt hur det kan vara så billigt överallt. Inte ens den finaste, snofsigaste, dyraste turistfällan känns särskilt jobbig i plånboken.

Att sedan sikta in sig på bakgatornas restauranger gör att allt känns gratis.

Och maten är god, men varför envisas de med att inte servera någon sallad till maten? Märkligt.

* * *

Som bäst var det 32 grader varmt i skuggan. Den dagen var jag på en simstadion med utomhusbassänger, vackert inbäddad i en kuliss av höga berg med vildvuxen grönska. Under en hel vecka i Prag upplevde vi en enda regnskur. Temperaturen låg stadigt över 20, närmare 25. Tydligen har Sverige inte haft samma tur med vädret vad jag hört.

Ooops.

* * *

Nu har jag latat mig i en vecka, vilket var helt enligt planen. Nästa träningsperiod börjar nu. Jag börjar långsamt med promenader och lättare simpass och ökar sakta, för att senare toppa formen till tredje helgen i September. Varför just till tredje veckan i spetember?

Jo, för då ska jag resa.

Till Tjeckien.

Resfeber räcker inte för att beskriva mig just nu.

Jag är speedad som en sexåring på fultjack.

Svetten rinner trots att jag redan duschat. Pulsen vägrar sjunka ner under 100 och varenda tanke kretsar kring Tjeckiens huvudstad och resan dit.

I November fick jag syn på ett flygblad med rubriken YMCA Europe Festival 2008.

-Skit i vad det kostar. Jag ska dit!

Mina kollegor log lite grann och berättade om hur festivalen var förra gången, 2003. Även den festivalen var i Prag och blev så lyckad att de bestämde sig för att upprepa succén, vilket leder oss till presens och förklarar delvis mina svettpärlor i pannan.

Jag har faktiskt jobbat en del med förberedelserna inför festivalen i ett par månader nu och det känns förbannat bra - men overkligt - att vi faktiskt åker imorgon!

Jag har fixat passet, hittat mina solbrillor och tvättat mina kläder. Nu återstår bara de något fåfänga uppgifterna att välja rätt kläder och boka tid hos frisören imorgon.

Sen ska nog allt vara klart. Hoppas bara någon hjälper mig med transporten till Centralen imorn. Det blir lite väl tungt att bära alla prylar själv.

Sen tuffar jag och 450 andra mot Prag.

Semestern börjar nu.

Jag brottas med två olika känslor just nu.

Den ena känslan säger att jag inte hinner bli klar och kommer glömma hälften av min packning och att någonting kommer skita sig ordentiligt imorgon.

Den andra känslan är att allt kommer lösa sig vartefter. Hittils har allting klarnat varteftersom jag tagit mod och kraft och börjat göra någonting åt problemen.

Spenderade nyss 900 spänn på minneskort, DV-band och laddningsbara batterier. Min packning till Prag kommer - förutom pass, tandborste och kalsonger - även bestå av en DV-kamera, 5 megapixel digitalkamera, en bärbar dator, ett tjugotal medlemstidningar, 80 reklampennor, 50 brochyrer, 20 pins och 65 T-shirts i varierande storlekar.

Kan inte låta bli att tänka på mig själv som den där kufen i "Sällskapsresan" som står vid passkontrollen på flygplatsen och häller ut en kasse och viskar

- jag har bara med lite film...

Jag har verkligen försökt hetsa upp mig inför det här.

Arbetsbelastningen just nu är löjligt hög och jag förstår att jag omöjligt kan göra allt som jag borde.

I ganska rask takt har dock mejlhögen betats av och det mesta löser sig alldeles förträffligt så fort jag petar på det.

Dessvärre verkar högen av uppgifter inte minsak nämnvärt.

Jag skulle verkligen behöva klippa mig innan jag sätter mig på tåget imorn: Mitt försök att spara ut till hockeyfrilla misslyckades, så nu ser jag mest arbetslös ut. 

Semesterskägg och luffarfrilla ska bort - fast jag vet fortfarande inte när jag ska hinna det. Min arbetsdag kommer bli betydligt längre än vad jag planerat från början.

Ingen stress, mera kaffe.