Den här sommaren har jag haft min första betalda semester någonsin.

Och det känns inte som att jag kommer tillbaka till jobbet utvilad och taggad, nu när tre veckors semester är till ända. Tvärtom.

Det är en mycket stukad figur som stapplar in på kontoret imorgon bitti.

Ibland tänker jag att tiden bara flyger förbi. Men jösses, jag är 24 bast och jag minns OS i Lillehammer (-94) som det vore i förra veckan.

Beijing OS tog slut idag och tomheten efter den kommer jag känna av rätt länge. Jag vet inte om mitt intensiva OS-tittande har bidragit till att semestern har kännts så förbaskat misslyckad. Men det här med ledighet har verkligen inte varit något för mig. Ensamheten har blivit mycket påtaglig när kollegor och vänner lyser med sin frånvaro. Tiden har helt enkelt gått väldigt långsamt och jag har inte uträttat någonting på två veckor.

Skönt då att jobbet börjar nu.

* * *

Hela semestern har jag gått runt och varit bitter, lite småsur, klagat, gnällt och idkat självömkan till förbannelse.

Jag vill tro att man måste få känna sig liten och ömklig för att kunna njuta av glädjen när de goda stunderna kommer. Att hela tiden sträva efter nya kickar i form av visuella intryck och självuppfyllelse tror jag leder till att man i slutet inte längre kan njuta av de små enkla stunderna i livet.

Men vad vet jag. Jag kan ha fel. Hur som helst är jag skitbitter och känner mig jättesliten och ensam. Jag försöker njuta av det så länge det varar.

Lyckan kommer snart och då är det kört i allafall.

* * *

Kvällens middag?

Omelett och en stort glas mjölk.

Lönen kommer först imorgon.