Resfeber räcker inte för att beskriva mig just nu.

Jag är speedad som en sexåring på fultjack.

Svetten rinner trots att jag redan duschat. Pulsen vägrar sjunka ner under 100 och varenda tanke kretsar kring Tjeckiens huvudstad och resan dit.

I November fick jag syn på ett flygblad med rubriken YMCA Europe Festival 2008.

-Skit i vad det kostar. Jag ska dit!

Mina kollegor log lite grann och berättade om hur festivalen var förra gången, 2003. Även den festivalen var i Prag och blev så lyckad att de bestämde sig för att upprepa succén, vilket leder oss till presens och förklarar delvis mina svettpärlor i pannan.

Jag har faktiskt jobbat en del med förberedelserna inför festivalen i ett par månader nu och det känns förbannat bra - men overkligt - att vi faktiskt åker imorgon!

Jag har fixat passet, hittat mina solbrillor och tvättat mina kläder. Nu återstår bara de något fåfänga uppgifterna att välja rätt kläder och boka tid hos frisören imorgon.

Sen ska nog allt vara klart. Hoppas bara någon hjälper mig med transporten till Centralen imorn. Det blir lite väl tungt att bära alla prylar själv.

Sen tuffar jag och 450 andra mot Prag.

Semestern börjar nu.

Jag brottas med två olika känslor just nu.

Den ena känslan säger att jag inte hinner bli klar och kommer glömma hälften av min packning och att någonting kommer skita sig ordentiligt imorgon.

Den andra känslan är att allt kommer lösa sig vartefter. Hittils har allting klarnat varteftersom jag tagit mod och kraft och börjat göra någonting åt problemen.

Spenderade nyss 900 spänn på minneskort, DV-band och laddningsbara batterier. Min packning till Prag kommer - förutom pass, tandborste och kalsonger - även bestå av en DV-kamera, 5 megapixel digitalkamera, en bärbar dator, ett tjugotal medlemstidningar, 80 reklampennor, 50 brochyrer, 20 pins och 65 T-shirts i varierande storlekar.

Kan inte låta bli att tänka på mig själv som den där kufen i "Sällskapsresan" som står vid passkontrollen på flygplatsen och häller ut en kasse och viskar

- jag har bara med lite film...

Jag har verkligen försökt hetsa upp mig inför det här.

Arbetsbelastningen just nu är löjligt hög och jag förstår att jag omöjligt kan göra allt som jag borde.

I ganska rask takt har dock mejlhögen betats av och det mesta löser sig alldeles förträffligt så fort jag petar på det.

Dessvärre verkar högen av uppgifter inte minsak nämnvärt.

Jag skulle verkligen behöva klippa mig innan jag sätter mig på tåget imorn: Mitt försök att spara ut till hockeyfrilla misslyckades, så nu ser jag mest arbetslös ut. 

Semesterskägg och luffarfrilla ska bort - fast jag vet fortfarande inte när jag ska hinna det. Min arbetsdag kommer bli betydligt längre än vad jag planerat från början.

Ingen stress, mera kaffe.

Har precis kommit till kontoret efter en ovanligt tidig lunch.

MIn kollega som jobbar med resan har nått ett tillstånd som kan kallas en mix av stress och panik. Hans två telefoner ringer samtidigt och hans mejlbox är full av meddelanden. Jag har inte varit på kontoret sedan i tisdags, så jag har officiellt inte kommat min mejl än. Men jag vet att det finns 17 olästa mejl som väntar på mig i datorn.

Fast alla bra dagar börjar med kaffe.