Jag tror jag har funnit ett ord som sammanfattar mig.

Jag vill tro att jag är en bitter sammhällscyniker som för länge sedan tappat hoppet och väntar på världens förfall samtidigt som jag alltid tror att det kan bli bättre. Bitter optimist...

Hm. Kanske.

Juni och juli var ur bloggperspektiv ganska torra månader.

Men gårdagens inlägg var inget undantag.

Nu kör jag så länge lampan lyser.

Det finns en anledning till att jag inte har följt upp tråden om mina kostvanor. NI vet - min inre strid mellan att äta ute och laga egen mat hemma. Anledningen är att jag tappat lusten till både och.

Jag har varit för lat för att laga mat och för snål för att äta ute. Och när jag väl står i affären och väljer mat så snålar jag där också vilket egentligen är helt galet men då handlar det faktiskt inte om att jag vill spara pengar. Jag är bara medveten om att jag till slut kommer behöva slänga maten FÖR ATT JAG ÄR FÖR LAT ATT TILLAGA DEN.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Det tar så mycket energi att handla, laga maten, äta och diska. När jag är hemma finns det så mycket annat jag vill ägna tid åt. Men det kanske är en övergående fas. När hösten kommer kanske jag finner en rutin i matlagningen som är såväl ekonomisk, tidseffektiv och rolig.

Ah, vet inte. Det visar sig.

Jag håller dig uppdaterad.

* * *

Den här sommaren har erbjudit mig massor med tid för träning.

Cykel, löpning, gym, badminton, simning och fotboll.

Tror jag aldrig har varit i bättre form nånsin.

Det är ingen form som syns, ty det kräver tusentals situps och flera dygns löpning. Och lite fåfänga som jag tack och lov är befriad ifrån.

Men jag känner att jag är i form. Jag orkar massor och får energi av träningen. Och det bästa av allt är att jag känner mig gladare trots att det egentligen varit en skitsommar. Och då syftar jag inte på vädret.

Men det känns bra.

Och det är väl huvudsaken.

Eller?