Igår kväll lyssnade jag, som vanligt på söndagkvällar, på P3 dokumentär. Den här gången handlade det om kårhusockupationen 1968. Som startade 25 maj närmare bestämt.

Under fyra dagar för 40 år sedan ockuperade ett ansenligt antal studenter kårhuset i Stockholm och skanderade slagord, läste citat ur Maos lilla röda och ropade på revolution. Den röda fanan hissades på kårhusets tak.

Utanför kårhuset samlades motdemonstranter. "Hammaren i huvudet, skäran i halsen" Inne i kårhuset var disskutionerna livliga, stämningen var stundtals hätsk, men aldrig våldsam.

Tänk att det i Sverige förekommit ockupation och protester mot det borgerliga samhället i allmänhet. Det känns inte som 2008, precis.

Vad demonstranternas budskap var då är i sig oväsentligt för mig. Men att de demonstrerade. Det är intressant.

Dagens studenter klagar och gnäller. Mest på att de måste jobba extra för att ha råd att gå ut på stureplan på helgerna. Eller så är det kursliteraturen som är för dyr. Klagomål och gnäll, men var är demonstrationerna?

Att gnälla och klaga har aldrig hjälpt. Då är det bättre att hålla käften. För att se ett problem, formulera det och komma med förslag på en bättre lösning, det ska alltid uppmuntras. Om det så ska krävas ockupation för att folk ska fatta.

Men dagens studenter är väl för upptagna med att ladda ner upphovsrättsskyddad kurslitteratur på pirate bay samtidigt som de försöker kränga telefonabbonemang med provisionslön till stackars tanter, för att överhuvudtaget ha råd att åka till Gotland på Stockholmsveckan.

Var är engagemanget, känslan för rättvisa, förslagen för en bättre och mer solidarisk värld?

Framför allt undrar jag, var fan är Maos Lilla röda?