Jag känner en trevlig dam som alltid ska ha socker i kaffet.

Det är inte så vanligt faktiskt, att ha socker i kaffet, alltså.

Hon berättade att hon nästan alltid måste fråga om de har socker när hon kommer till ett nytt kaffeställe. Och det finns nästan alltid socker, det är bara väldigt ovanligt att någon ber om det.

På möten och träffar med väninnor så har de iallfall lärt sig att de måste ha socker med till henne, trots att hon är den enda som använder socker till kaffet. År ut och år in.

Nåväl, det kan väl vara en idé att sluta använda socker, tyckte jag. Det vore ju mer praktiskt, och hon skulle förmodligen lära sig tycka om kaffet utan socker, tänkte jag.

Men innan jag hann föra mitt resonemang vidare till henne, så hann jag tänka om.

Vad bra att vi har en människa som står på sig och tänker fritt. Inte sjutton ska hon behöva sluta med socker för att det vore mer praktiskt. Vill hon ha socker i kaffet, ja då ska hon banne mig få det också.

Om vi stöper ett samhälle efter en mall där alla fikar på samma sätt, med samma skvätt mjölk i, kan vi aldrig uppnå utveckling. Jante håller redan nationen i ett järngrepp, och varje ansträngning för att gå motströms skall uppmuntras.

Även om det bara sker genom en tyst fråga före fikat.

Ursäkta, kan jag få två bitar socker, tack?