Det började på tunnelbanan ikväll. Jag satt på gröna linjen och förundrades över hur lungt det var. Klockan var bara drygt nio på kvällen och jag satt nästan själv på tåget.

Men säg den lycka som varar.

På T-Centralen kommer det in ett sällskap på nio ungdomar som självfallet sätter sig precis bredvid mig; det fanns ju gott om lediga platser.

Ungdomarna är, av samtalet att döma, sistaårs elever på Gymnasiet. Klasskamrater.

Två av dem är killar. Festklädda, massor med mousse i håret och blanka svarta skor.

Övriga sju är tjejer, alla med olika nyanser av blont hår med slingor, alldeles för mycket smink och tunna jackor ovanpå festklänningarna.

Och jag kan inte låta bli att lyssna på dem. Mest för att de pratar så högt.

Jag befinner mig i gränslandet av hopp och förtvivlan, där jag passivt betraktar deras rusiga samtal om dittan och dattan. En av tjejerna håller en halvt uppdrucken flaska vin i handen som naturligtvis går laget runt.

När de kliver av tåget vid Fridhemsplan har jag själv kastats tillbaka fem år i tiden till våren 2003 när jag själv var i gränslandet mellan barn och vuxen, sista sommaren med gänget innan skolan skulle ta slut för evigt.

Och jag funderar på vad som hände sedan. Och jag anar en känsla som jag inte kan ta på. Den finns där, nånstans. Jag känner att jag måste ta reda på vad den där känslan är, och vad den betyder.

Framme i Blackeberg bestämmer jag mig för att bara gå hem och byta om från shorts till långbyxor, och ta en tankepromenad och bejaka nuet.

Utifrån den lätt existensiella frågan "Vem är jag? Vart är jag på väg?" lät jag känslorna försöka få utrymme och ta uttryck i något konkret som jag kan ta på.

Med hjälp av radioprogrammet Karlavagnen i hörlurarna, som just ikväll passande nog  handlar om utveckling och förändring, kunde jag lyssna på fantastiska människoöden som en referens till min egna situation.

En dam berättar om att hon just lämnat hennes make sedan 49 år in på ett sjukhem. Maken har så pass långt gången alzeimers att hon inte kan ta hand om honom längre.

En man från Malmberget berättar att han ska åka motorcykel till sitt hemland Iran, för att "få ett minne för livet". Han har jobbat under hela sin tid i Sverige ohc tagit ut tolv semesterdagar totalt under åtta år.

Ytterligare en kille berättar om hur det kändes att besöka ett fängelse för dödsdömda i Afrika. Han berättar om en 22-åring från England som i bästa Prisonbreak-stil tagit sig in på fängelset för att inifrån göra fängelset bättre för de livstidsdömda och andra som är i fängelset.

Och jag tänker på mig själv. Vem är jag att tycka synd om mig själv, när världen är full av orättvisor och elände. Jag har det bra. Jag lever det liv jag vill och jag har oerhört mycket att vara tacksam över. Min hälsa, mitt jobb, min familj, mina vänner.

Men trots det känns det som att det är någonting som fattas.

Och jag kan inte släppa känslan av att jag slösar tid.

Fast det kanske bara är en vanlig ålderskris så här på ålderns höst, när jag insett att ungdomens dagar är förbi och aldrig kommer åter.