De som känner mig vet att jag har en väldigt speciell humor.

Och jag vet inte vad det beror på. Kanske på grund av min kombination av finskt blod, förortsunge, samhällsintresse, cynism och vissa förvirrade karaktärsdrag.

Kanske bara för att det är något fel på mig.

För inte sjutton ska man väl skratta åt ledarsidan på DN som det voro en sketch av Henrik Schyffert?

Detta korta stycke på sidan tre fick mig full i skratt:

Skatteverket meddelar i ett aktuellt ställningstagande att moms ska tas ut med 25 procent på så kallad turridning, det vill säga organiserad ridning med en grupp i terräng. Enligt skatteverket är nämligen syftet med ridning att "ge deltagarna en särskild upplevelse i naturen i form av rekreation, förströelse eller nöje".

Om terrängridningen däremot ingår som en "integrerad del i verksamheten hos en ridskola på så sätt att eleverna i ridskolans ordinarie verksamhet även har ridträning i terräng" ska moms bara tas ut med 6 procent, eftersom det då bedöms som en idrottslig aktivitet. Vad skönt att skatteverkets analysenhet lyckats reda ut den saken.

Haha.

Kul va?

The botten is nådd

hur lågt kan man gå?

Hur lågt kan man sjunka

hur kasst kan man må?

Dessa rader sjöng Timbuk' en varm sommar för några år sedan. Och jag tänker på Timbuktu när jag reflekterar över Markoolios senaste låt.

Markoolio har - once again - bidragit med en inofficiell fotbollslåt. Men denna gång hade han sålt sig redan innan låten ens gjort, genom att låta Aftonbladets läsare tävla om att få vara med och skriva låten.

Resultatet?

Kill.Me.Now

Per Gessle framstår som en låtskrivare med stor integritet i jämförelse.

Tänk er Nik Borgens Den glider in. Lägg till ett hysteriskt E-type-beat och föreställ er skrålande tyskar och bjällror. Och glöm inte att det faktiskt är Markoolio vi lyssnar på.

Och så tar du en tugga av den här refrängen:

Sverige, det bästa på vår jord

andra sidan är ni klara 

nu ska bollen in i mål

jajamensam fattas bara

vi är vikingar av stål

Jag kräks. Och jag hoppas Sveriges radiokanaler unisont och utan pardon bojkottar den här förskräckliga oktoberfest-techno historian.

 Dessvärre lär det här spelas på radio till leda.

Jag tänker på Timbuktu och jag gråter. Jävlar i helvete vad jag gråter inombords.