Tyvärr finns det ingen internet-anslutning ute på de öar jag besökt senaste veckan, så bloggen har vackert fått stå still i flera dagar nu.

I helgen var jag på en ö utanför Flen, och nu senaste nätterna har jag varit på en lägergård ute i Stockholms skärgård tillsammans med ett trettiotal döva personer från hela Sverige. Det var - minst sagt - en speciell upplevelse. Bland annat har jag fått vara discjockey på ett disco för döva!

Oj, det finns mycket att berätta, men inget jag har tid med just nu.

Ikväll ska jag äta hamburgare eller något annat snabbt och onyttigt.

Ifall nu NÅGON undrar.

Skillnaden mellan hopp och förtvivlan?

Hårfin.

Skillnaden mellan framtidstro och misstro?

Avgrundsdjup. Det handlar om inställning!

Det finns två sätt att se på min dag idag. Men vi börjar med att se på hur den faktiskt såg ut.

Vaknar klockan sju av att telefonen ringer. Jag har sovit för lite eftersom championsleaguefinalen avgjordes först efter straffar. Men jag kliver upp ur sängen för att jag måste. Går ner till tunnelbanan som naturligtvis är försenad på grund av tidigare strömavbrott. Jobbar från 8 till 16.30, hänger kvar efter arbetstiden och umgås med kollegorna och gästerna. Snackar skit och halvjobbar för skojs skull. Går ner till gymmet, som ligger i samma hus, mellan kl sex och sju. Kommer tillbaka till arbetsplatsen och snackar skit. Hämtar pizza och sköljer ner med kaffe och en trevlig pratstund. Plötsligt är klockan nio och det är stängningsdags. upptäcker till min förskräckelse att jag spenderat 13 timmar på jobbet. Låt vara att jag bara jobbat åtta timmar, men att jag trots det valt att hänga kvar på jobbet av fri vilja är ett lite avvikande beteende.

Jag har inget liv.

Eller har jag det?

Jag tillåter mig själv att bejaka den existensiella frågan som dyker upp, och ringer en vän.

Två timmar och fyrtio minuter telefonsamtal och en lång, lång promenad senare har jag fått utlopp för de tankar som gnager mig på ett mer existensiellt plan.

Frågan, som handlar om livet i stort och hur jag fyller det med mening är fortfarande inte besvarad med ett entydlig svar.

Men jag ser framtiden an med optimism och glädje.

Livet är gött. Även om jag inte riktigt vet hur det ser ut, eller hur jag vill att det ska se ut, så ser jag obegränsade möjligheter att varje dag göra det lite bättre.

Och idag räckte det med ett samtal.

Om man nu vill veta vad det här handlar om kan jag tipsa om följande debattartikel som publicerats i DN.

En sjuk Burmes skulle ha större chans till vård betalad av militärjuntan än av "nya" Sverige.

Har ni hört det dummaste?

Om inte, så lyssna nu.

I riksdagen har de debatterat en ny lag för asylsökande. Den innebär bland annat att asylsökanden ska få rätt till fri vård. Men, i enighet med direktiv från EU, har alliansen föreslagit att så kallade papperslösa personer ska betala sin egen vård. Läs: nekas vård om de inte kan betala för sig. Med papperslösa syftas människor som antingen sökt asyl och blivit nekade men ändå stannat i landet, eller människor som jobbar svart och inte anmält sig till myndigheterna.

Tobias Billström (m) ställde under riksdagsdebatten frågan retoriskt:

Är det rimligt att människor som bryter mot lagen ska ha samma rättigheter till fri vård som laglydiga människor?

Självklart ska de ha det, Tobias! För jag skiter fullständigt i vilket land människorna kommer ifrån, hur mycket de betalar i skatt eller vilka brott de har begått. Att vägra samhällets mest utsatta och svaga människor möjligheten till vård är inhumant. Och vad sänder det för signaler egentligen? Vad säger det om vårt samhälle?

Jag blir så förbannad när han står där och uppenbart ljuger.

Hade det inte varit för de massiva protesterna från v och mp så hade beslutet redan tagits. Nu har diskussionerna skjutits upp till imorgon.

Nu är det så, att många landsting kommer erbjuda vård till papperslösa iallafall oavsett lagändringen, enligt svt text. Men att riksdagen försöker tvinga igenom en vidrig lag trots massiva protester, utan ordentliga skäl är fegt.

Och jag hoppas de har vett nog att rösta ner förslaget.

När man börjar göra skillnad på människor och människor även inför lagen, har vi hamnat i ett samhälle jag inte kommer trivas i.

Igår kväll lyssnade jag, som vanligt på söndagkvällar, på P3 dokumentär. Den här gången handlade det om kårhusockupationen 1968. Som startade 25 maj närmare bestämt.

Under fyra dagar för 40 år sedan ockuperade ett ansenligt antal studenter kårhuset i Stockholm och skanderade slagord, läste citat ur Maos lilla röda och ropade på revolution. Den röda fanan hissades på kårhusets tak.

Utanför kårhuset samlades motdemonstranter. "Hammaren i huvudet, skäran i halsen" Inne i kårhuset var disskutionerna livliga, stämningen var stundtals hätsk, men aldrig våldsam.

Tänk att det i Sverige förekommit ockupation och protester mot det borgerliga samhället i allmänhet. Det känns inte som 2008, precis.

Vad demonstranternas budskap var då är i sig oväsentligt för mig. Men att de demonstrerade. Det är intressant.

Dagens studenter klagar och gnäller. Mest på att de måste jobba extra för att ha råd att gå ut på stureplan på helgerna. Eller så är det kursliteraturen som är för dyr. Klagomål och gnäll, men var är demonstrationerna?

Att gnälla och klaga har aldrig hjälpt. Då är det bättre att hålla käften. För att se ett problem, formulera det och komma med förslag på en bättre lösning, det ska alltid uppmuntras. Om det så ska krävas ockupation för att folk ska fatta.

Men dagens studenter är väl för upptagna med att ladda ner upphovsrättsskyddad kurslitteratur på pirate bay samtidigt som de försöker kränga telefonabbonemang med provisionslön till stackars tanter, för att överhuvudtaget ha råd att åka till Gotland på Stockholmsveckan.

Var är engagemanget, känslan för rättvisa, förslagen för en bättre och mer solidarisk värld?

Framför allt undrar jag, var fan är Maos Lilla röda?

I ett statement igår hävdade jag stenhårt att jag gärna sitter inomhus och jobbar dagar som är grådisiga och blöta.

Problemet är bara att jag måste ta mig till jobbet också. 13 kilometer på cykel. Det är - mina damer och herrar - inte lika trevligt när det är fem plusgrader och regn.

Men ta tunnelbanan då, tänker du förmodligen.

Ja. Det kanske jag borde.

Men nu gjorde jag inte det.

Att jobba helg brukar inte vara populärt bland gemene man.

Fast å andra sidan har jag aldrig varit som gemene man.

Lördagar som denna jobbar jag gärna!

Svinkallt, blött och blåsigt. Idag sitter jag gladeligen inomhus på en reception och brygger kaffe.

* * *

För alla er som undrar hur mitt matlådeprojekt går, kan jag meddela att det går... sådär.

Jag har kommit en bit på vägen. Jag har gradvis ökat mängden hemlagat och minskat på antalet restaurangbesök. Men att helt gå över till hemlagat känns avlägset. Jag tror fortfarande inte att den ekonomiska vinsten står i proportion till den tid jag lägger ner på det.

* * *

Igår köpte jag godis, läsk, glass och popcorn för 80 kronor på konsum.

De pengarna hade räckt till en stor portion mat istället.

Men är det fredag så är det...