Åh, vilken dag!

Uppe med tuppen 6.30 På jobbet 7.45

Ungefär nu blir det rätt tradigt med tidsangivelser, så jag struntar i det.

Från Kfum blev jag upphämtad efter lunch och eskorterad till Hyper Island på telefonplan där designutställningen ägde rum. Vilket var rätt trevligt och överraskande opretentiöst.

Men allt det här är naturligtvis heeelt ointressant för min läsekrets.

Låt mig istället berätta om kvällens konsert på Hovet.

Jag kan erkänna att jag var skeptisk innan spelningen, trots att jag köpte biljetten för ett halvår sedan. Jag trodde han skulle vara för gammal och mesig. Att han skulle mumla nåt obegripligt och slarva bort en dryg timme genom att artigt spela upp ett par gamla hits och en trave låtar från senaste, ganska mediokra skivan.

Men Dire Strait-sångaren Mark Knopfler bjöd på en synnerligen energisk tillställning. Jämfört med hans två senaste puttriga spelningar på globen så var det här en spelning värd en rockikon.

Visst, publiken består mestadels av medelålders pojkar. Och visst har han tappat tempo i hans signifikativa gitarrsolon. Men likväl.

Wye Aye Man, What it is, Sailing to Philadelphia och Sultans of Swing avhandlas redan första halvtimmen. Dessvärre skruvar han oförklarligt ner tempot precis när publiken jublar som mest och spelar en ganska tråkig Marbletown.

Fast det kan jag leva med.

För sen kommer en fantastisk version av Postcards from Paraguay, enorma Romeo and Juliet, Our Shangri la och 14-minuters monstret Telegraph Road. En låt som ligger mig speciellt varmt om hjärtat. Och innan jag med skakande stämma lämnar hovet har han bränt av en magisk Brothers in Arms, en elektrisk So far Away och avslutat med Going Home, som är ett instrumentalt inferno att lyssna på live.

Bäst var nog Speedway at Nazareth. En obegriplig låt på skiva, men oerhört effektiv med en gedigen ljusshow och ett tajt band som spelar med glädje, och entusiasm.

Tack Knopfler. Still the Sultan of Swing.

Hallå där! Hur känns det?

Det känns fantastiskt bra. Det kliar i fingrarna, kan man säga.

Jaså, hur menar du då?

Jag har så mycket ideér och tankar som jag vill få nerskrivet. Och äntligen har jag ett forum för detta.

Men att ha blogg var ju hett typ 2006. Är du inte lite sent ute?

Nej, det här är faktiskt min fjärde blogg. Så det här är bara en vidare utveckling.

Varför gör du det här nu?

Därför att jag känner ett behov av det. Jag behöver få utlopp för mina tankar och exprimentera lite.

Hur gör du det?

Tja, till exempel skriver jag svar på mina egna frågor som om jag blev intervjuad. Det har jag aldrig gjort förut.

Och hur känns det?

Lite freaky, måste jag erkänna. Det är som att spela schack mot sig själv, typ.

Vad ska bloggen handla om då?

Främst ska jag fokusera på kost och motion. Jag har en ganska intressant tes om mat, och dessutom vill jag skryta lite om att jag lever ett aktivt liv.

Men det kommer säkert handla om allt möjligt iallafall. Fast jag ska försöka låta bli att ta upp aktualiteter och nyheter av riksintresse. Det får jag ventilera på andra håll.

Vad händer härnäst?

Ja, jag ska försöka fokusera på jobbet, och hålla bloggen någorlunda uppdaterad nu i början.

Till sist, vad önskar du dig mest av allt just nu?

Jobbar du för aftonbladet eller vad är det frågan om. Använd fantasin och kom på nåt eget vettja.

Men...

Skräpjournalist!

Jaha. Men tack då. Och lycka till med bloggen.

Tack själv.