Cyklade en omväg till Vällingby Centrum idag, bara för att få njuta av kvällssolen. Till och med förorten känns vacker så här på våren.

Efter cykelturen slog jag mig ner på en bänk vid Filmstaden. Smuttades på min Ramlösa skogsbär, vilandes mina trötta ben, blickade jag ut mot det kullerstensbelagda torget. Klockan var efter åtta, men torget kändes ändå levande. Det var gamla och unga människor. Hemköp hade öppet, grillen och baren likaså. Vid biografen stod en samling med ungdomar, och från tunnelbanestationen strömmade det folk när tuben anlände från stan.

Kanske var jag berusad av två mil på cykel. Kanske var jag berusad av min Ramlösa. Men det kändes som att de faktiskt har lyckats med Vällingby Centrum. Som en levande plats där människor kan mötas helt naturligt. Det var nog första gången jag stod i en förort och kände "fan, det här funkar".

Sen cyklade jag hem igen. Och det blev en omväg eftersom solen fortfarande inte gömt sig helt bakom horisonten.

Lördagmornar är härliga.

Det är tyst och lugnt och fridfullt. Att åka tunnelbana en lördagmorgon jämfört med en vardagmorgon är... väldigt annorlunda. Och fridfullt.

Nåväl, just den här morgonen kom tåget in till Alvik i god tid. Eftersom SL höftar sina tidtabeller som kvalificerade gissningar, så visste jag att vi kommer stå och häcka i tre-fyra minuter.

Och när vi rullar in på stationen ser jag två reflexväst-beklädda män stå med en varsin blåsutrustning. De blåser bort grus från perrongen, vilket är en bra sak. Problemet är att de blåser gruset framåt, åt sidan och åt alla håll, till synes helt random i 360 grader, bort från sig själva. Naturligtvis blåser det in grus in i tunnelbanevagnen genom de öppna dörrarna, vilket inte tycks besvära männen det minsta.

Häpen blänger jag trött på en av männen och försöker få honom att sluta, genom att knacka på rutan. Han ser mig inte. Han hör mig inte.

Så jag spottar ut gruset ur munnen och går ut ur tåget.

- Kul jobb du har, säger jag tyst.

- vaa, svarar den reflexbeklädda mannen och stänger av sin blåsutrustning.

- måste du blåsa nu?

- Det är inte jag som blåser. Det är maskinen, svarar mannen vitsigt, med ett snett leende. Han ser ut som en blandning av Jarl Alfredius och Quasimodo, typ. Med reflexväst.

- Ser du inte att det står ett tåg på perrongen. Och det blåser in massor med damm in i tåget. Kan du inte blåsa gruset ner på andra sidan istället.

- Mm. Aja. Ja.

Jag går tillbaka till min plats och begrundar det som just hände. Och jag undrar hur det är möjligt att misslyckas med en så enkel arbetsuppgift, som att blåsa grus, från A till B och fylla ett tunnelbanetåg med enorma dammoln. Eller är det så, att jag precis tagit ifrån honom hans enda nöje i jobbet? Är han kanske en bitter man som hatar sitt jobb, och måste förpesta våra liv? Hm. Jag funderar en sekund på samhällets förfall och avbryts av ett plingande ljud och en bekant röst.

- Nästa station: Kristineberg.