Åh, vilken dag!

Uppe med tuppen 6.30 På jobbet 7.45

Ungefär nu blir det rätt tradigt med tidsangivelser, så jag struntar i det.

Från Kfum blev jag upphämtad efter lunch och eskorterad till Hyper Island på telefonplan där designutställningen ägde rum. Vilket var rätt trevligt och överraskande opretentiöst.

Men allt det här är naturligtvis heeelt ointressant för min läsekrets.

Låt mig istället berätta om kvällens konsert på Hovet.

Jag kan erkänna att jag var skeptisk innan spelningen, trots att jag köpte biljetten för ett halvår sedan. Jag trodde han skulle vara för gammal och mesig. Att han skulle mumla nåt obegripligt och slarva bort en dryg timme genom att artigt spela upp ett par gamla hits och en trave låtar från senaste, ganska mediokra skivan.

Men Dire Strait-sångaren Mark Knopfler bjöd på en synnerligen energisk tillställning. Jämfört med hans två senaste puttriga spelningar på globen så var det här en spelning värd en rockikon.

Visst, publiken består mestadels av medelålders pojkar. Och visst har han tappat tempo i hans signifikativa gitarrsolon. Men likväl.

Wye Aye Man, What it is, Sailing to Philadelphia och Sultans of Swing avhandlas redan första halvtimmen. Dessvärre skruvar han oförklarligt ner tempot precis när publiken jublar som mest och spelar en ganska tråkig Marbletown.

Fast det kan jag leva med.

För sen kommer en fantastisk version av Postcards from Paraguay, enorma Romeo and Juliet, Our Shangri la och 14-minuters monstret Telegraph Road. En låt som ligger mig speciellt varmt om hjärtat. Och innan jag med skakande stämma lämnar hovet har han bränt av en magisk Brothers in Arms, en elektrisk So far Away och avslutat med Going Home, som är ett instrumentalt inferno att lyssna på live.

Bäst var nog Speedway at Nazareth. En obegriplig låt på skiva, men oerhört effektiv med en gedigen ljusshow och ett tajt band som spelar med glädje, och entusiasm.

Tack Knopfler. Still the Sultan of Swing.