Hej!
Kommer du ihåg mig?

Det var jag som brukade skriva blogg här förr i tiden.

Ja, sanningen att säga var det väl aldrig någon bra blogg.

Numera finns det bloggkändisar, modebloggare, blogglobbyister, bloggloggare och jag-ligger-med-en-bloggare-bloggare.

Och alla dessa nya bloggfenomen har på bara några år skaffat sig en allt mer betydande "makt" enligt välinformerade skvallerblaskor och kvällstidningsjournalister.

Men någon makt fick jag aldrig med min blogg. Inte vad jag kände av i alla fall. Kanske nån osynlig makt, eller en indirekt makt. Fast mest kände jag mig maktlös. Vilket förvisso inte hade något med bloggen att göra. Antibiotika biter rätt bra, ska ni veta.

Eftersom jag numera har tre olika jobb blir det allt oftare sjudagars arbetsveckor som suddar ut gränsen mellan vardag och helg. Att gå till jobbet en måndagmorgon efter att ha jobbat hela helgen kändes lite konstigt i början. Numera har jag slutat reflektera över det. Jag är van.

Jag stämplar in, tar en kopp kaffe med en skvätt mjölk i och kopplar upp mig mot mejlservern.

Ny vecka, nya utmaningar. Det blir en rutin i det också.

Jag trivs med mina jobb.

Om jag hade bloggat under den senaste, minst sagt hektiska månaden hade jag kunnat bjuda på fantastiska historier.

Jag har startat ett nytt projekt, börjat på ett nytt jobb, vart i Tjeckien på ledarutbildning, träffat nya människor och planerat en styrelsekoferens. Bland annat.

Allt sånt man vill berätta om. Och då är det rätt bra att ha en blogg.

Du kanske kommer ihåg mig.

Det var jag som brukade skriva blogg här förr i tiden.