Klev av tunnelbanan hemma i Blackeberg ikväll och kände mig, om inte lycklig, så iallfall på gott humör.

7-eleven hade fortfarande öppet.

Att jag kommer hem tidigare än att den vanliga affären har stängt händer väldigt sällan numera. Allt som oftast kommer jag hem i skarven mellan 21 (då vivo stänger) och 23 (då 7-eleven stänger). De stunderna är det försvarbart att stanna till för att inhandla en frukt, mjölk och en billys panpizza för ockerpriser.

Men de senaste dagarna har jag av olika skäl kommit efter elva, vilket gjort att de få livsmedel jag ändå haft hemma har tagit slut utan att ersättas med nya färskvaror.

I måndags var jag på restaurang med kompisgänget och fortsatte med delar av dem till Vampire Lounge. Vilket med facit i hand var ganska onödigt, då jag var trött och egentligen ville hem tidigt efter en slitig helg med mycket jobb och lite sömn.

I tisdags kväll var jag i Solna och glodde på fotboll och blev bjuden på hemlagad pizza. Klockan var nästan halv tolv när jag stapplade in och stämplade ut.

Och igår jobbade jag till nio och fortsatte med en timme badminton. Kom inte hem förrän efter halv tolv.

Men ikväll hade jag bättre tur. Fastnade på jobbet till tio, men var i Blackeberg tio i elva, vilket gav mig gott om tid att inhandla lite mjölk, frukt och yoghurt.

Visst är det ett spännande liv jag lever??

Suck.

Dags att ts upp en gammal tråd igen.

Hemlagat eller takeaway?

Den här hösten har ur en kulinarisk synvinkel varit en ganska smaklös historia.

Jag kan inte erinra att jag ätit några fantastiska maträtter på länge.

Det mesta har gått på rutin och några försök att experimentera i köket har jag inte gett mig på. Det blir det gamla vanliga. Köttfärssås. Stroganoff. Krögarpytt. Hämtpizza.

Matlagning kräver tid, lust och planering. Två av tre skulle räcka. Själv har jag ingetdera. Då är det lättare och mer praktiskt att sätta fingret i luften och andra handen på magen. Hm vad är jag sugen på? Och vart ligger den restaurang som tillfredställer mitt behov. Från mitt kontor är det promenadavstånd till ett hundratal restauranger, caféer och mataffärer.

Pastasallad, sushi, thai, varmrökt lax, pizza, libanesiskt, dagens husman, plankstek, husets pasta, kinamat, ost- och skinkpaj, nudelsoppa, lammfärsbiffar, rödspätta, grekisk fastfood, foccacia, lasagne, ostburgare, fiskgratäng, kyckling med ris, köttgryta eller korv med mos.

Allt tillgängligt inom en kort promenad.

En sådan variation skulle jag aldrig kunna ådstakomma hemma.

Inte så att det skulle bli ekonomiskt försvarbart.

När jag gick i skolan så läste jag anatomi.

Där lärde vi oss bland annat att människans skelett blir starkare och tåligare ju mer man belastar det. Logiskt, kan tyckas.

Ett strålande argument för att få gemene man att bege sig ut och springa, hoppa och studsa. Framför allt ska varenda unge få skutta tills de storknar. Det mår skelettet och musklerna bara bra av.

Dessvärre funkar det inte riktigt så enkelt för alla.

När människan passerar 25-årsgränsen så blir skelettet inte längre starkare. Tvärt om.

Människan stelnar.

Bokstavligt talat.

Och med den här vetskapen har jag ytterligare argument för att aldrig fylla 25.

Hej!
Kommer du ihåg mig?

Det var jag som brukade skriva blogg här förr i tiden.

Ja, sanningen att säga var det väl aldrig någon bra blogg.

Numera finns det bloggkändisar, modebloggare, blogglobbyister, bloggloggare och jag-ligger-med-en-bloggare-bloggare.

Och alla dessa nya bloggfenomen har på bara några år skaffat sig en allt mer betydande "makt" enligt välinformerade skvallerblaskor och kvällstidningsjournalister.

Men någon makt fick jag aldrig med min blogg. Inte vad jag kände av i alla fall. Kanske nån osynlig makt, eller en indirekt makt. Fast mest kände jag mig maktlös. Vilket förvisso inte hade något med bloggen att göra. Antibiotika biter rätt bra, ska ni veta.

Eftersom jag numera har tre olika jobb blir det allt oftare sjudagars arbetsveckor som suddar ut gränsen mellan vardag och helg. Att gå till jobbet en måndagmorgon efter att ha jobbat hela helgen kändes lite konstigt i början. Numera har jag slutat reflektera över det. Jag är van.

Jag stämplar in, tar en kopp kaffe med en skvätt mjölk i och kopplar upp mig mot mejlservern.

Ny vecka, nya utmaningar. Det blir en rutin i det också.

Jag trivs med mina jobb.

Om jag hade bloggat under den senaste, minst sagt hektiska månaden hade jag kunnat bjuda på fantastiska historier.

Jag har startat ett nytt projekt, börjat på ett nytt jobb, vart i Tjeckien på ledarutbildning, träffat nya människor och planerat en styrelsekoferens. Bland annat.

Allt sånt man vill berätta om. Och då är det rätt bra att ha en blogg.

Du kanske kommer ihåg mig.

Det var jag som brukade skriva blogg här förr i tiden.