Den här sommaren har jag haft min första betalda semester någonsin.

Och det känns inte som att jag kommer tillbaka till jobbet utvilad och taggad, nu när tre veckors semester är till ända. Tvärtom.

Det är en mycket stukad figur som stapplar in på kontoret imorgon bitti.

Ibland tänker jag att tiden bara flyger förbi. Men jösses, jag är 24 bast och jag minns OS i Lillehammer (-94) som det vore i förra veckan.

Beijing OS tog slut idag och tomheten efter den kommer jag känna av rätt länge. Jag vet inte om mitt intensiva OS-tittande har bidragit till att semestern har kännts så förbaskat misslyckad. Men det här med ledighet har verkligen inte varit något för mig. Ensamheten har blivit mycket påtaglig när kollegor och vänner lyser med sin frånvaro. Tiden har helt enkelt gått väldigt långsamt och jag har inte uträttat någonting på två veckor.

Skönt då att jobbet börjar nu.

* * *

Hela semestern har jag gått runt och varit bitter, lite småsur, klagat, gnällt och idkat självömkan till förbannelse.

Jag vill tro att man måste få känna sig liten och ömklig för att kunna njuta av glädjen när de goda stunderna kommer. Att hela tiden sträva efter nya kickar i form av visuella intryck och självuppfyllelse tror jag leder till att man i slutet inte längre kan njuta av de små enkla stunderna i livet.

Men vad vet jag. Jag kan ha fel. Hur som helst är jag skitbitter och känner mig jättesliten och ensam. Jag försöker njuta av det så länge det varar.

Lyckan kommer snart och då är det kört i allafall.

* * *

Kvällens middag?

Omelett och en stort glas mjölk.

Lönen kommer först imorgon.

Om några dagar är semestern slut.

Sommarens lättja ska ersättas med nya rutiner och bättre vanor.

Och paniken sprider sig sakta genom hela kroppen.

Det här har varit en skitdålig sommar.

Semestern -08 kommer jag minnas med en bitter eftersmak. Den tid på året som man ska använda för återhämtning och att ladda batterierna samtidigt som man njuter av ledigheten infaller naturligt på årets ljusaste period.

Men vad gör man när årets ljusaste stunder regnar bort?

Det finns några guldkorn, visst.

Sommarens första vackra dag - den 11 maj - spenderades med nästan hela gänget i skärgården. Så långt kändes det lovande, och alla de där drömmar man har om en skön sommar fanns så när som på en vårvind.

Sedan fick jag känna på lite riktig värme ett par veckor i juli... genom fönstret på kontoret. Plus ännu en skön dag ute i skärgården som nog måste ses som sommarens höjdpunkt på hemmaplan.

Alltså, jag hatar egentligen att prata om vädret, men just på sommaren är vädret så oerhört centralt för humöret. Om vi i Sverige nu bara har tre ljusa månader och nio månader i nyanser av grått, så måste sommaren verkligen räcka året ut.

Och värmen från den här sommaren kommer inte räcka långt. 

Jag har varit omotiverad inför träningen och inte haft lust till matlagning. Därför känns det lite skakigt att fara till jobbet redan på måndag.

Mina batterier är inte laddade än. Men jag har några dagar kvar.

Charge and recover.

Get ready for takeoff.

Då var årets semesterhändelse till ända.

En vecka i Prag var en vecka av nöjen, avkoppling, hysteri, galenskap och väntan.

Helt fantastiskt.

Vi visste ju att resan skulle ta lång tid. Men det här blev bara löjligt.

Vårt chartrade tåg från Stockholm till Prag blev försenat, kapat, borttappat, båtburet, utbytt och fullsatt.

Vi lämnade Stockholm klockan 15 på lördag och kom inte fram till vårt hostel i Prag förrän ett dygn och två timmar senare. I Malmö fick vi byta från tåg till buss. I Trelleborg fick vi vänta instängda på hamnområdet i fem timmar.

I Berlin fick vi byta till ett tyskt tåg och väl i Prag fick vi packa oss som sillar i en busskaravan för att ta oss sista biten till vårt Hostel.

Hemresan ska vi inte ens tala om. Den tog 30 timmar.

* * *

Prag är en trevlig stad. Lite slitet, lite osymmetriskt men vansinnigt vacker.

Och det är obegripligt hur det kan vara så billigt överallt. Inte ens den finaste, snofsigaste, dyraste turistfällan känns särskilt jobbig i plånboken.

Att sedan sikta in sig på bakgatornas restauranger gör att allt känns gratis.

Och maten är god, men varför envisas de med att inte servera någon sallad till maten? Märkligt.

* * *

Som bäst var det 32 grader varmt i skuggan. Den dagen var jag på en simstadion med utomhusbassänger, vackert inbäddad i en kuliss av höga berg med vildvuxen grönska. Under en hel vecka i Prag upplevde vi en enda regnskur. Temperaturen låg stadigt över 20, närmare 25. Tydligen har Sverige inte haft samma tur med vädret vad jag hört.

Ooops.

* * *

Nu har jag latat mig i en vecka, vilket var helt enligt planen. Nästa träningsperiod börjar nu. Jag börjar långsamt med promenader och lättare simpass och ökar sakta, för att senare toppa formen till tredje helgen i September. Varför just till tredje veckan i spetember?

Jo, för då ska jag resa.

Till Tjeckien.

Resfeber räcker inte för att beskriva mig just nu.

Jag är speedad som en sexåring på fultjack.

Svetten rinner trots att jag redan duschat. Pulsen vägrar sjunka ner under 100 och varenda tanke kretsar kring Tjeckiens huvudstad och resan dit.

I November fick jag syn på ett flygblad med rubriken YMCA Europe Festival 2008.

-Skit i vad det kostar. Jag ska dit!

Mina kollegor log lite grann och berättade om hur festivalen var förra gången, 2003. Även den festivalen var i Prag och blev så lyckad att de bestämde sig för att upprepa succén, vilket leder oss till presens och förklarar delvis mina svettpärlor i pannan.

Jag har faktiskt jobbat en del med förberedelserna inför festivalen i ett par månader nu och det känns förbannat bra - men overkligt - att vi faktiskt åker imorgon!

Jag har fixat passet, hittat mina solbrillor och tvättat mina kläder. Nu återstår bara de något fåfänga uppgifterna att välja rätt kläder och boka tid hos frisören imorgon.

Sen ska nog allt vara klart. Hoppas bara någon hjälper mig med transporten till Centralen imorn. Det blir lite väl tungt att bära alla prylar själv.

Sen tuffar jag och 450 andra mot Prag.

Semestern börjar nu.

Jag brottas med två olika känslor just nu.

Den ena känslan säger att jag inte hinner bli klar och kommer glömma hälften av min packning och att någonting kommer skita sig ordentiligt imorgon.

Den andra känslan är att allt kommer lösa sig vartefter. Hittils har allting klarnat varteftersom jag tagit mod och kraft och börjat göra någonting åt problemen.

Spenderade nyss 900 spänn på minneskort, DV-band och laddningsbara batterier. Min packning till Prag kommer - förutom pass, tandborste och kalsonger - även bestå av en DV-kamera, 5 megapixel digitalkamera, en bärbar dator, ett tjugotal medlemstidningar, 80 reklampennor, 50 brochyrer, 20 pins och 65 T-shirts i varierande storlekar.

Kan inte låta bli att tänka på mig själv som den där kufen i "Sällskapsresan" som står vid passkontrollen på flygplatsen och häller ut en kasse och viskar

- jag har bara med lite film...

Jag har verkligen försökt hetsa upp mig inför det här.

Arbetsbelastningen just nu är löjligt hög och jag förstår att jag omöjligt kan göra allt som jag borde.

I ganska rask takt har dock mejlhögen betats av och det mesta löser sig alldeles förträffligt så fort jag petar på det.

Dessvärre verkar högen av uppgifter inte minsak nämnvärt.

Jag skulle verkligen behöva klippa mig innan jag sätter mig på tåget imorn: Mitt försök att spara ut till hockeyfrilla misslyckades, så nu ser jag mest arbetslös ut. 

Semesterskägg och luffarfrilla ska bort - fast jag vet fortfarande inte när jag ska hinna det. Min arbetsdag kommer bli betydligt längre än vad jag planerat från början.

Ingen stress, mera kaffe.

Har precis kommit till kontoret efter en ovanligt tidig lunch.

MIn kollega som jobbar med resan har nått ett tillstånd som kan kallas en mix av stress och panik. Hans två telefoner ringer samtidigt och hans mejlbox är full av meddelanden. Jag har inte varit på kontoret sedan i tisdags, så jag har officiellt inte kommat min mejl än. Men jag vet att det finns 17 olästa mejl som väntar på mig i datorn.

Fast alla bra dagar börjar med kaffe.