Min farfar - en bestämd herre som bokstavligt talat byggt sin egen framgång - vet vad han talar om.

Han brukar ömsom syrligt, ömsom cyniskt - alltid med historien på sin sida - konstatera att sommaren är över redan ett par veckor innan midsommar.

Huruvida det är ett uttryck för den finska sorgen eller helt vanlig bitterhet ska jag låta vara osagt, men nog är det i vilket fall sant att den nordiska sommaren inte varar särskilt länge.

Sommaren är vacker, men den är förbannat kort.

I vanliga fall får jag aldrig panik inför årstiderna och dess omväxlande egenskaper med nyckfulla väderomslag. Men just den här sommaren känenr jag nog att farfar har en poäng.

Vi noterar den 1 juli i almanackan och solen lyser fortfarande upp den halvmulna horisonten strax före elva på kvällen. Det har kort och gott varit en förbannat bra sommardag.

Idag har jag cyklat till och från jobbet, tränat på gymmet och ätit tre stora portioner mat. Jag tog dessutom en promenad ner till den lokala konstgräsfotbollsplanen vid sju-tiden på kvällen, i hopp om att få joxa med trasan. Jag äger ingen boll själv, men man får alltid kompisar på fotbollsplanen, och jag räknar kallt med att någon har en boll med sig.

Jag kommer ner till planen. Det sitter två grabbar mitt på gräset, de kan inte vara äldre än 15 år. De verkar inte spela längre, utan hänger bara kvar vid planen. 

- Tja. Kan jag låna bollen och kicka lite, frågar jag och noterar att en av grabbarna snackar i mobilen.

Grabbarna nickar försiktigt och jag kliver in på plan. De undrar säkert varför en kuf som jag ska in och låna deras boll. Då får de väl undra, tänker jag och stövlar in på plan.

Blackebergs IP är en fullstor elvamannaplan med konstgräs, elbelysning och höga stängsel runt kortsidorna.

Jag tar upp bollen, en sliten blåvit historia som säkert varit med ett otal timmar på diverse grusplaner i olika förorter. Den är dåligt pumpad men studsar någorlunda. Jag kickar några gånger och rullar sen fram bollen nån meter utanför straffområdet.

Koncentration, jag tittar upp mot målets bortre kryss. tar ett andetag och stegar fram till bollen.

Tjoff, säger det och bollen far iväg. Jag följer bollen med blicken och ser hur den tar sig en bra bit över de åtta meter höga staketen och landar någonstans i buskaget bakom mål.

De femtonåriga grabbarna skrockar lite åt mig när jag skamset lufsar förbi dem iväg för att hämta bollen.

Suck. Man är inte tonåring längre. Men oj vad jag önskar att jag vore det sommardagar som denna.

Och snart är sommaren förbi.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Klev av tunnelbanan hemma i Blackeberg ikväll och kände mig, om inte lycklig, så iallfall på gott humör. 7-eleven hade fortfarande öppet. Att jag kommer hem tidigare än att den vanliga affären har stängt händer väldigt sällan numera. Allt som oftast ...

Dags att ts upp en gammal tråd igen. Hemlagat eller takeaway? Den här hösten har ur en kulinarisk synvinkel varit en ganska smaklös historia. Jag kan inte erinra att jag ätit några fantastiska maträtter på länge. Det mesta har gått på rutin och någr...

När jag gick i skolan så läste jag anatomi. Där lärde vi oss bland annat att människans skelett blir starkare och tåligare ju mer man belastar det. Logiskt, kan tyckas. Ett strålande argument för att få gemene man att bege sig ut och springa, hoppa ...

Hej!Kommer du ihåg mig? Det var jag som brukade skriva blogg här förr i tiden.   Ja, sanningen att säga var det väl aldrig någon bra blogg. Numera finns det bloggkändisar, modebloggare, blogglobbyister, bloggloggare och jag-ligger-med-en-bloggare-bl...

Höstförkylningen och depressionen som numera infaller varje höst kom ovanligt tidigt i år. Fast jag har varken tid eller lust att vara sjuk just nu. Jaha, luftrörsinfektion var det. Att ta blodprov hos läkaren när man är sjuk, och sedan invänta passa...