Det här med planering är sannerligen inte min grej.

Jag visste redan i januari att jag ska åka till Prag med tåg första helgen i augusti. Så nu med knappa två dygn kvar till start borde jag naturligtvis ha allting under kontroll?

Mitt pass är på andra sidan stan.

Jag tappade bort mina enda bästa solglasögon så sent som idag.

Nästan alla mina shorts är smutsiga, och jag har ingen tvättid innan resan.

Jag är inte helt säker på att jag hinner bli färdig med allt jobb som jag lovat göra den här veckan. Chefen lär inte bli glad.

Jag måste köpa ett minneskort till den kamera som vi ska ta bilder med för föreningens räkning. Men det finns inga minneskort att köpa i affärerna.

Jag har hittils inte packat en enda strumpa eller tröja.

Men vem behöver ordning? En mästare behärskar kaos!

Fast om jag någon gång behöver stöd och lite sympati så är det nu.

Men mest av allt behöver jag sova.

På lördag far jag och 540 andra svenskar med tåg mot Tjeckien och närmare bestämt Prag.

Det blir en chartrat tåg från Stockholm ner till Malmö. Där väntar en busskaravan(!!) på grund av att det pågår banarbeten i Skåne. Hur i helvete ett chartrat tåg kan tvingas byta till buss har jag ingen aning om. Men om SJ säger att vi ska byta till buss, då får det väl bli så.

Logik är en svår konst.

Bussarna tar oss sedemera ner till Trelleborg där vi hoppar på båten mot Tyskland.

Ungefär ett dygn efter att vi lämnat centralen i Stockholm kommer vi till slut fram till Prag och YMCA Europe Festival.

Det kommer bli vansinnigt kul!

7000 unga människor från hela världen samlas under en veckas festival med konserter, uppträdadanden, workshops, aktiviteter och sport.

Det blir en bra start på min semester.

Nu är det bara en arbetsdag kvar.

Resfeber.

Stockholms skärgård är helt klart platsen att vara på när termometern pressar sig mot 30-strecket.

Klockan hade inte ens slagit 5.45 när jag gick upp på skakande ben. Hade en buss att passa som skulle gå från Slussen klockan 7. Och det tar en halvtimme att ta sig t i l l Slussen.

Då blir det tidig väckning!

Resan skulle komma att ta 1 timme 45 minuter inklusive 10 minuter i båt.

Sedan spenderades hela dagen på en brygga i gassande solsken och med skrikande barn i bakgrunden på Ängsholmen. För inte kan man få en ö i skärgårn för sig själv. Åh nej, naturligtvis pågår det sommarläger för 80 barn på ön samtidigt.

Ängsholmen är - för er som inte vet det - en hästskoformad ö som varje sommar tar emot tusentals barn och ungdomar på sommarläger och lägerskola.

Så har jag gjort reklam för dem också.

Framför allt årets husmor på ön, Karin, förtjänar cred för den mat hon tillagar. Trots att det är "vanlig" mat så lyckas hon spetsa till den på ett bra sätt. Och så är den nyttig!

Hela dagen var som sagt solig och varm.

Men när vi var i startblocken för att lämna ön efter middagen så täcktes solen av mörka moln ackompanjerade av ett muller som bara kunde betyda en sak.

Fast när regnet och åskan kom, så satt vi redan på en buss på väg hem.

En lång väg hem.

En resa med SL-buss över skurusundet kostar motsvarande 3 klipp på en förköpsremsa eller 45 kronor om du betalar kontant.

Skurusundet är cirka 50 meter smal.

En resa med tunnelbanan från vällingby till Norsborg kostar motsvarande 2 klipp på förköpsremsa eller 30 kronor kontant.

Den resan lär ta en timme.

Smart SL!

Zoner är verkligen framtiden.

Jag tror jag har funnit ett ord som sammanfattar mig.

Jag vill tro att jag är en bitter sammhällscyniker som för länge sedan tappat hoppet och väntar på världens förfall samtidigt som jag alltid tror att det kan bli bättre. Bitter optimist...

Hm. Kanske.

Juni och juli var ur bloggperspektiv ganska torra månader.

Men gårdagens inlägg var inget undantag.

Nu kör jag så länge lampan lyser.

Det finns en anledning till att jag inte har följt upp tråden om mina kostvanor. NI vet - min inre strid mellan att äta ute och laga egen mat hemma. Anledningen är att jag tappat lusten till både och.

Jag har varit för lat för att laga mat och för snål för att äta ute. Och när jag väl står i affären och väljer mat så snålar jag där också vilket egentligen är helt galet men då handlar det faktiskt inte om att jag vill spara pengar. Jag är bara medveten om att jag till slut kommer behöva slänga maten FÖR ATT JAG ÄR FÖR LAT ATT TILLAGA DEN.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Det tar så mycket energi att handla, laga maten, äta och diska. När jag är hemma finns det så mycket annat jag vill ägna tid åt. Men det kanske är en övergående fas. När hösten kommer kanske jag finner en rutin i matlagningen som är såväl ekonomisk, tidseffektiv och rolig.

Ah, vet inte. Det visar sig.

Jag håller dig uppdaterad.

* * *

Den här sommaren har erbjudit mig massor med tid för träning.

Cykel, löpning, gym, badminton, simning och fotboll.

Tror jag aldrig har varit i bättre form nånsin.

Det är ingen form som syns, ty det kräver tusentals situps och flera dygns löpning. Och lite fåfänga som jag tack och lov är befriad ifrån.

Men jag känner att jag är i form. Jag orkar massor och får energi av träningen. Och det bästa av allt är att jag känner mig gladare trots att det egentligen varit en skitsommar. Och då syftar jag inte på vädret.

Men det känns bra.

Och det är väl huvudsaken.

Eller?

I situationer när tystnad uppstår mellan två flyktigt bekanta människor så blir den ena alltid tvungen att ställa en dum fråga.

Det kan faktiskt hända två goda vänner också, kollegor eller varför inte de älskade tu.

Tystnaden har alltid varit plågsam för i synnerhet svenskar, och det är inte sällan jag njuter av att vara den som väntar ut den andra att ställa den dumma frågan.

För som du förstår min bästa av läsare; jag har alldeles för mycket finskt blod i mig för att uppleva en pinsam tystnad. I Finland är tystnaden något naturligt. Vi kommunicerar och umgås utmärkt utan att femtioelva gånger om dagen prata om vädret.

Vädret var skit igår, och det lär vara grått imorn. Whats the fuzz?

Jag kan tycka tystnaden säger mer om vänskap än ett oändligt pratande. För svenskar är i högsta grad ett pratande folk. Och alldeles för ofta pratas det om helt oväsentliga saker. Därmed inte sagt att jag föraktar pratet. Åh nej, kära läsare då missförstår du mig totalt. För jag kan slå vad om en påse finska pinnar att jag någon gång närmaste framtiden kommer hamna i en tystnad, och frågan kommer. Inte för att vederböranden vill veta, inte för att det spelar någon roll vad svaret är, men FÖR ATT BRYTA TYSTNADEN så kommer frågan.

Aha, vad har du gjort i sommar då?

- Njae, inget särskilt. Början av sommaren var helt värdelös eftersom jag jobbade dubbla skift, och när jag väl var ledig så regnade det allt som oftast förutom under mitten av juni då det var ganska fint väder men då satt jag inomhus och stirrade på fotbolls-EM på ett svenskt landslag som aldrig, aldrig borde åkt till alperna eftersom de uppenbart saknade såväl försvar som eget spel vilket ryssarna och spanjorerna brutalt genomskådade under de korta stunder jag inte jobbade vill säga för även i juni jobbade jag sju dar i veckan fram till midsommar som jag spenderade med släkten i Finland vilket hade varit kul och trevligt och mysigt och alldeles alldeles underbart om det inte hade regnat oavbrutet i fyra dagar senare var jag hemma i Bromma igen och kände mig håglös på grund av att jag börjat läsa Stieg Larssons bok om Kalle Blomqvist som hamnat i en liten håla på nån ö nånstan och undrade vad han hade gett sig in på varpå den vältalige Stieg skrev att Kalle kände sig håglös två gånger på samma uppslag vilket irriterade mig då en retoriker inte bör upprepa sig så uppenbart i boken som jag för övrigt tappade bort en kväll och hade mer än halva boken oläst och ännu inte vet hur den slutar då jag inte köpt en ny bok som jag väldigt gärna vill läsa eftersom jag trots allt tycker att Stieg har ett bra språk och flyt i texten som gör att jag bara vill läsa mer och mer och mer utan semester för jag har jobbat hela juli vilket känns bra när det är stängt och lungt och ingen trafik i tunnelbanan som av okänd anledning fick stopp igår och tvingade mig ut på promenad för jag vägrar ställa mig och trängas på en överfull ersättningsbuss utan luftkonditionering när det är marginellt kallare här än i Spanien som jag funderat på rätt mycket nu på senare tid att jag kanske borde flytta dit och gassa i skuggan efter årsskiftet i typ januari, februari någon gång samtidigt som svenskarna huttrar fryser och klagar på det dåliga vädret som alltid alltid kommer vara ett populärt samtalsämne för svenskar som inte tål tystnaden som uppstår om inte jag ställer motfrågan motvillgt hur var din sommar då?

Och tro inte att det spelar någon roll vad du svarar.

Min farfar - en bestämd herre som bokstavligt talat byggt sin egen framgång - vet vad han talar om.

Han brukar ömsom syrligt, ömsom cyniskt - alltid med historien på sin sida - konstatera att sommaren är över redan ett par veckor innan midsommar.

Huruvida det är ett uttryck för den finska sorgen eller helt vanlig bitterhet ska jag låta vara osagt, men nog är det i vilket fall sant att den nordiska sommaren inte varar särskilt länge.

Sommaren är vacker, men den är förbannat kort.

I vanliga fall får jag aldrig panik inför årstiderna och dess omväxlande egenskaper med nyckfulla väderomslag. Men just den här sommaren känenr jag nog att farfar har en poäng.

Vi noterar den 1 juli i almanackan och solen lyser fortfarande upp den halvmulna horisonten strax före elva på kvällen. Det har kort och gott varit en förbannat bra sommardag.

Idag har jag cyklat till och från jobbet, tränat på gymmet och ätit tre stora portioner mat. Jag tog dessutom en promenad ner till den lokala konstgräsfotbollsplanen vid sju-tiden på kvällen, i hopp om att få joxa med trasan. Jag äger ingen boll själv, men man får alltid kompisar på fotbollsplanen, och jag räknar kallt med att någon har en boll med sig.

Jag kommer ner till planen. Det sitter två grabbar mitt på gräset, de kan inte vara äldre än 15 år. De verkar inte spela längre, utan hänger bara kvar vid planen. 

- Tja. Kan jag låna bollen och kicka lite, frågar jag och noterar att en av grabbarna snackar i mobilen.

Grabbarna nickar försiktigt och jag kliver in på plan. De undrar säkert varför en kuf som jag ska in och låna deras boll. Då får de väl undra, tänker jag och stövlar in på plan.

Blackebergs IP är en fullstor elvamannaplan med konstgräs, elbelysning och höga stängsel runt kortsidorna.

Jag tar upp bollen, en sliten blåvit historia som säkert varit med ett otal timmar på diverse grusplaner i olika förorter. Den är dåligt pumpad men studsar någorlunda. Jag kickar några gånger och rullar sen fram bollen nån meter utanför straffområdet.

Koncentration, jag tittar upp mot målets bortre kryss. tar ett andetag och stegar fram till bollen.

Tjoff, säger det och bollen far iväg. Jag följer bollen med blicken och ser hur den tar sig en bra bit över de åtta meter höga staketen och landar någonstans i buskaget bakom mål.

De femtonåriga grabbarna skrockar lite åt mig när jag skamset lufsar förbi dem iväg för att hämta bollen.

Suck. Man är inte tonåring längre. Men oj vad jag önskar att jag vore det sommardagar som denna.

Och snart är sommaren förbi.