Jaha, där sprack det.

Kunde jag inte ens ha klarat TVÅ dagar?

Hur svårt kan det vara???

Projektet att bara äta hemlagat visar sig vara svårare än vad jag trodde.

Att få mig att laga mat varje dag är som att få en rökare att sluta tvärt.

Det krävs en viss avtrappning.

Planen var enkel. Badminton efter jobbet. Jag skulle lätt hinna cykla till affärn och ändå ha tid att tota ihop en matlåda.

Och nånstans där - mellan halv åtta och kvart i åtta, när jag just var påväg från badmintonhallen - ringer telefonen.

- Tja. Vart tänker du se matchen ikväll?

Jaha. Där sprack den här kvällen. Det är ju semifinal i Champions Leauge, vilket jag helt glömt bort.

Så det blev som det så ofta blir. Jag hamnade på O´learys och beställde in en cajunkryddad strimlad biff med pommes.

Och plötsligt är motivationen för att äta hamlagat som bortblåst. Imorn är det valborg. Det innebär i år middag på restaurang i glada vänners sällskap.

Jag ska göra ett nytt försök med hemlagat nästa vecka istället.

Då jävlar!

Jisses. Det är bara måndag och jag går redan på knäna.

Kan jag inte få käka takeaway imorgon??

För andra dagen i rad tackar jag Dagslivs i Fridhemsplan för sina generösa öppettider och breda sortiment.

Jag hade tänkt sluta jobbet halv fyra idag.

Hade ett möte inbokat mellan 10-11. Det mötet tog slut halv tre. Och då hade jag inte gjort en bråkdel av det jag egentligen tänkt ägna min arbetsdag åt.

Liksom så många gånger förr så blev jag alltså kvar på jobbet långt senare än planerat. Klockan var nästan nio när jag gav mig av med cykeln.

I affärn köpte jag renskav och muskotnöt. Äpplen och godis. Kalaset gick på 85 kronor.

Och mina damer och herrar. Har ni en aning om hur det känns att att mosa potatis med en gaffel, efter 13 kilometer på cykel och en elvatimmars arbetsdag, klockan halv elva på kvällen?

Ridå. Go figure.

Imorn tänker jag mig något med ris. Kanske med kyckling. Och nån god sås.

Förslag, någon?

Eftersom mina syskon bjöd med mig på bio ikväll så var jag mer än lovligt hungrig när jag kom ut från biografen halv nio. Tur att Dagslivs är öppet till 22.

Jag har ju bestämt mig för att ha en vecka utan helfabrikat, take away eller restauranglagat. En hel vecka med hemlagad mat med start imorgon måndag. Och även fast jag har förberett mig mentalt för detta, så är det inte helt oproble(mat)iskt.

Det var först när jag stod i affären som jag bestämde mig för att veckan skulle börja med fisk. 800 gram alaskaspätta och 200 gram skagen. 1 kilo potatis, ströbröd och ett sexpack ägg. Borde räcka för en middag och en lunchlåda, tänkte jag och betalade 120 kronor i kassan.

Och gudarna ska veta att jag inte var upplagd för att panera frysta spättafileér när jag kom hem klockan tio på kvällen.

Men det gick an.

Så nu har jag förberett en lunchlåda till imorgon, bestående av kvällens middag.

En fin restaurang skulle kalla det något i stil med

"SPRÖDBAKAD STEKT SPÄTTA MED SKAGEN OCH ÅNGKOKAD POTATIS"

Jag kallar det för fisk o potatis.

Imorn blir det Renskav med mos.

Smaklig måltid.

Nu har jag sågat sträckan Björnsonsgatan - Rosengatan fram och åter med cykel under en månads tid. Och det känns fortfarande fantastiskt.

I morse var jag inte alls upplagd för att jobba. Faktum var, att jag inte var upplagd för att gå upp överhuvudtaget. Men jag hasade mig upp och sköljde ansiktet med kallt vatten. Plikten kallar.

Sedan slutet av mars, när priset på SLs månadskort "chockhöjdes" till 690 kronor har jag - av ren princip och jävelskap - vägrat köpa månadskort och tagit cykeln istället. Dessvärre har den ekonomiska vinsten varit försumbar. Vissa dagar måste jag nämligen åka kollektivt, då sträckan är över tre mil enkel väg. Så priset på klippkorten har nästan kostat lika mycket som ett månadskort.

Men skam den som ger sig - jag ska fortsätta cykla tills snön ligger tjock över Tranebergsbron. Eller tills landstinget sänker priset på månadskort.

Men framför allt ska jag fortsätta cykla för att det är skönt att cykla. "Jag har aldrig mått så bra som nu".

Min seger ligger i att jag orkar mera. Jag har ta i trä inte åkt på någon förkylning under hela våren.

Och vad vill jag då få sagt med detta navelskådande?

Att alla latmaskar ska bli hurtigare? Att motion är bra?

Nej, du får gärna ta hissen, åka rulltrappa och köra bil. See if i care.

Jag är övertygad om att varje människa är kapabel att inse vad som får en att må bra. Det finns inte en moralist i världen som kan ändra på det.

Och jag kanske är helt ute och cyklar.

Men jag gör det med en hand på styret och ett leende på läpparna. 

Cyklade en omväg till Vällingby Centrum idag, bara för att få njuta av kvällssolen. Till och med förorten känns vacker så här på våren.

Efter cykelturen slog jag mig ner på en bänk vid Filmstaden. Smuttades på min Ramlösa skogsbär, vilandes mina trötta ben, blickade jag ut mot det kullerstensbelagda torget. Klockan var efter åtta, men torget kändes ändå levande. Det var gamla och unga människor. Hemköp hade öppet, grillen och baren likaså. Vid biografen stod en samling med ungdomar, och från tunnelbanestationen strömmade det folk när tuben anlände från stan.

Kanske var jag berusad av två mil på cykel. Kanske var jag berusad av min Ramlösa. Men det kändes som att de faktiskt har lyckats med Vällingby Centrum. Som en levande plats där människor kan mötas helt naturligt. Det var nog första gången jag stod i en förort och kände "fan, det här funkar".

Sen cyklade jag hem igen. Och det blev en omväg eftersom solen fortfarande inte gömt sig helt bakom horisonten.

Lördagmornar är härliga.

Det är tyst och lugnt och fridfullt. Att åka tunnelbana en lördagmorgon jämfört med en vardagmorgon är... väldigt annorlunda. Och fridfullt.

Nåväl, just den här morgonen kom tåget in till Alvik i god tid. Eftersom SL höftar sina tidtabeller som kvalificerade gissningar, så visste jag att vi kommer stå och häcka i tre-fyra minuter.

Och när vi rullar in på stationen ser jag två reflexväst-beklädda män stå med en varsin blåsutrustning. De blåser bort grus från perrongen, vilket är en bra sak. Problemet är att de blåser gruset framåt, åt sidan och åt alla håll, till synes helt random i 360 grader, bort från sig själva. Naturligtvis blåser det in grus in i tunnelbanevagnen genom de öppna dörrarna, vilket inte tycks besvära männen det minsta.

Häpen blänger jag trött på en av männen och försöker få honom att sluta, genom att knacka på rutan. Han ser mig inte. Han hör mig inte.

Så jag spottar ut gruset ur munnen och går ut ur tåget.

- Kul jobb du har, säger jag tyst.

- vaa, svarar den reflexbeklädda mannen och stänger av sin blåsutrustning.

- måste du blåsa nu?

- Det är inte jag som blåser. Det är maskinen, svarar mannen vitsigt, med ett snett leende. Han ser ut som en blandning av Jarl Alfredius och Quasimodo, typ. Med reflexväst.

- Ser du inte att det står ett tåg på perrongen. Och det blåser in massor med damm in i tåget. Kan du inte blåsa gruset ner på andra sidan istället.

- Mm. Aja. Ja.

Jag går tillbaka till min plats och begrundar det som just hände. Och jag undrar hur det är möjligt att misslyckas med en så enkel arbetsuppgift, som att blåsa grus, från A till B och fylla ett tunnelbanetåg med enorma dammoln. Eller är det så, att jag precis tagit ifrån honom hans enda nöje i jobbet? Är han kanske en bitter man som hatar sitt jobb, och måste förpesta våra liv? Hm. Jag funderar en sekund på samhällets förfall och avbryts av ett plingande ljud och en bekant röst.

- Nästa station: Kristineberg.

Jag har haft en ganska intensiv och infekterad debatt om kostvanor med ett par av mina vänner under en längre tid.

Därför kommer jag på måndag påbörja en två veckor lång studie.

Spännande, eller hur?

Så här ligger det till. Jag har drivit en tes om att det inte är lönsamt för ett singelhushåll att laga mat hemma, jämfört med att äta ute.

Alla, precis alla, jag nämnt det här för anser att jag har fel. De menar, att det visst lönar sig att äta hemma.

Och utifrån detta skyttegravskrig så har jag försökt förklara min ståndpunkt.

En viktig parantes att komma ihåg i sammanhanget är det slitna uttrycket tid är pengar. Men jag börjar med det klassiska räknesättet.

Att handla mat för en person i affären kan kosta allt mellan en tia och tusen kronor - beroende på vad man tänker äta.

Att äta ute kan kosta mellan en tia och tusen kronor - beroende på vad och var man tänker äta.

Sant? Bra.

Och alla är även överrens om att man får större mängd mat per krona i affären än på restaurangen. Så långt är det fakta.

Nu kommer jag med ett fiktivt scenario med två olika händelseförlopp, som likaväl kunde vara sant.

1. Efter en sen lunchbuffé för 79 kronor, kunde jag vara kvar på jobbet till klockan 19 och få klart projektet. Vi skulle få klart tidningen till tryckeriet och allt behövde korrekturläsas och korrigeras. Som tur var hade jag tid för en macka för 10 spänn från caféet till mellis, så jag orkade hålla tempot hela vägen. På väg hem från jobbet gick jag till sushistället på hörnet och tog en tio-bitars lax för 89 spänn. Efter maten cyklade jag hem och kom fram strax efter åtta och kunde lugnt sitta framför datorn en timme. Halv tio fick jag ett ryck och promenerade till nattöppna statoil och köpte en glass för 14 kronor. Väl hemma igen satt jag vid datorn till tolv, borstade tänderna och somnade halv ett.

Summa: 193 kronor.

2: Klockan tolv går jag till kylskåpet på jobbet och plockar fram matlådan: gårdagens pasta med köttfärssås. Tre-minuter-i-micron-pling!

Maten var god (det var ju jag som gjort den!) men det hade gärna fått vara lite större portion. Jobbar på halvfart även fast tiden är knapp. Redan vid fyra-snåret börjar magen kurra. Jag tar fram min medhavda banan och mumsar i mig, sköljer ner med kaffe.

Nu måste det bli klart snart. Tidningen måste till tryckeriet i dag. klockan tickar på och blir både 18 och 19.00 innan jag blir klar. Tar tunnelbanan till Dagslivs i Fridhemsplan och jämför priset på fläskfilé med lax. Det vore gott med sushi, men hur fan gör man sushi, och vart får man tag på wasabi?

Tar ett halvkilo fläskfilé. Köper grönpepparsås, en salladskruka och en liter mjölk. Måste få i mig nåt nu, har ju inte ätit ordentligt sen lunch, så jag tar en kexchoklad och en MER. 120 kronor i kassan.

Kommer hem strax efter åtta och börjar laga mat. Stekt fläskfilé med ris och grönpepparsås. Mums! Synd att riset tar över 20 minuter att koka. Men den som väntar på något gott...

21.20 har jag svalt den sista tuggan, och det blev tyvärr ingen fläskfilé över till matlådan. Borde köpt mer fläskfilé. Jaja. Plockar undan maten, fyller diskhon med vatten. Diskar. Jag hatar att diska.

21.35 är jag klar, men inser att jag inte har någon matlåda till imorgon. Går till nattöppna statoil och köper fryst kyckling (49kr) som funkar med riset som blev över. Tar en glass (14 kr) Steker kycklingen och gör i ordning matlåda. Diskar igen. Klockan närmar sig elva.

Säckar ihop framför datan och kollar mejlen.

sitter vid datorn till tolv, borstar tänderna och somnar halv ett.

summa: 183 kr.

--------------------------------

Så här kan det se ut.

Sanning eller bullshit?

På måndag börjar min studie. 28 april-4 maj ska jag bara äta hemlagad mat. och 5-11 maj ska jag bara äta ute. Jag redovisar allt på bloggen.

All tid, alla kostnader och känslor i samband med maten kommer utförligt att redovisas på bloggen. Kom också ihåg att det är viktigt med en varierad kost.

Huruvida min teori håller eller inte avgör du, min bästa läsekrets.

På måndag börjar jag.

Och kom ihåg, tid kan vara värt mer en en sparad tia.

Casabojangler visar casa bojangler.

Mi casa es mi casa - men du får gärna hälsa på.

Mitt hem är min borg. Mitt hem är min fristad.

Mina väggar, mina regler, mina problem.

Här behöver jag inte klä upp mig. Här belönas inte social kompetens. Hemma kan jag vara som jag är. Och tur är väl det.

Var kan jag annars vara mig själv?

Det handlar om status. Vårt sociala samhälle bygger på plus och minus i statusskala. Låter det klurigt? Jag ska förklara.

En gammal gubbe sovandes i tunnelbaneuppgången har inte många statuspoäng. Förbipasserande ser gubben och gör en blixtsnabb, näst intill reflexmässig analys, och handlar därefter. Vi ser en lodare, tänker på knarkare, våldtäkter, misshandel och tar en liten omväg runt gubben. Förakt och avsky, på sin höjd medlidande och sympati.

Minus på statusskalan.

Men inget som säger att han skulle vara en sämre människa, eller ens att han skulle vara särskilt missnöjd eller ledsen.

En ung kvinna sitter vid baren på Riche och smuttar på en Cosmopolitan och spanar nonchalant genom mörka D&G glasögon. Hon har långt brunt hår och Gucci-väska. Vi ser en attraktiv person. Tänker kanske på pengar och mode. Party och efterfest.

Plus på statusskalan.

Men undrar någon varför hon måste hävda sig själv så mycket? Kan det vara så att hon har minimal självkänsla och egentligen är djupt deprimerad, och försöker supa bort sina bekymmer?

Det vet du inte, förrän du går fram och frågar.

Oavsett varför vi tänker som vi gör - fördomar har vi alla - så kan det vara bra att inte ta allt för givet.

Ett öppet sinne leder garanterat till ett rikare liv.

Men det här skulle handla om stök.

Och jag skulle gärna berätta om hur det ser ut hemma hos mig, men jag tänkte faktiskt hinna diska innan jag tar ett varv med dammsugaren.